Kollektivt psykbryt?

40 minuter efter hemkomst är jag beredd att kasta in handuken och parkera mina små-vilda-inte-ett-dugg-glada på förskola och fritids för evigt!
Dagen har varit jobbig för samtliga små.

Sheriffen har cyklat långa utflyktsvägar med sin klass och blev nekad att ta med sig cykeln på skolbussen hem, självklart hade jag missat att informera honom om att det var mitt problem att frakta hem den.
Jag ställde dit den i morse när jag tog första taxituren för dagen och hade tänkt plocka med den hem vid dagens sista.

Han kunde lugnt tagit bussen hem med sin bror men istället vinglade han runt planlöst på skolgården när jag fick se honom av en ren händelse eftersom jag passerar skolan med de små slutlekta förskolebarnen.

Bam-Bam och fröken-Hårfagers fröknar verkade ha drabbats av en förfärande smittsam och galopperande sjukdom?
Mer än hälften av personalstyrkorna saknades och de tillgängliga vikarierna är få.
Instabilitet i den invanda vardagen är oroande för de små.

Det märks!
Tydligt!
Uppvarvade och konfliktbenägna har de varit allihop, Pysselkungen minst men han drogs med i fallet.
Samtliga har gapat, skrikit, varit otidiga mot varandra, fräst och betett sig allmänt förfärligt.

Nu är alla små utfodrade med mackor, lugnet har lägrat sig temporärt och jag är glad att jag har förståndet i behåll efter denna kaosartade hemkomst.


Men alla har väl rätt till lite kollektivt psykbryt då och då, även de små?