"Men vem är det som kör, egentligen?"

Ja, så väcktes jag ur min Törnrosaslummer imorse av en stressad stor-son som glömt bort att berätta att det var den tidiga bussen det skulle åkas med idag.
Själv var jag så nöjd igår med att hela familjen skulle ut genom dörren lagom till 8-snåret.
Icke då.
I givakt kom kläderna på, bilen startades och rutor skrapades nödtorftigt för en ilfärd mot närmsta buss.

Vid hemkomsten var pannan tänd, extra ved inburen, frukosten klar och framdukad, små-vilda-glada väckta och ja, jag har nog en make som kan hålla samma tempo som jag när det kniper.
Fast utan att det ser ut som om det verkligen går undan!

En typisk smygare, skulle jag vilja påstå.
Effektiv till max men utan ljudillustrationerna jag brukar hålla mig med.

När jag väl suckar över mina smås förmåga att hålla tempot högt, oavbrutet, brukar min omgivning le medlidsamt mot mig och undra lite modest om det kanske kan ha ett samband med deras moders normalspeedade accelerationsförmåga?

Måste nog ge mina vänner och bekanta rätt.

Ni vet, äpplen faller sällan långt ifrån trädet och sådär...