En väntar fortfarande på att bli utredd.
Väntetiderna hos BuP är halvårslånga.
Minst.
En är än så länge så liten att om inte föräldrarna inser att det behövs en utredning, kommer inget att göras alls.
Trots BVC indikationer om att allt inte står rätt till.
Ännu en ska välja gymnasieprogram till hösten och har troligtvis inte en suck att komma in någonstans alls utom på IV - bara för att föräldrarna vägrade låta sin telning bli utredd, trots påstötningar från skolans håll i snart 11 långa år och trots två år i samma klass.
En annan blir duktigt misshandlad av sina klasskamrater.
Någon får inte uppehållstillstånd och måste fortsätta fly.
Eller gömma sig?
Någon borde börjat skolan ett år i förväg, en annan måste gå om.
En förälder kämpar med valet av pedagogik, vanlig skola eller särskola, kommunal eller friskola.
Ett barn ska börja förskoleklass och kommer inte ha något helt och rent att sätta på sig, än mindre ha möjlighet att äta en bra frukost hemma.
När vet man att det gått bra?
Ändå.
Eller inte?
Efter 13 år i skolan?
15 år in i arbetslivet?
Lagom till pension?
Barnens värld är underbar, inte sant?
Och vad gör vi som står brevid?
Ja, de flesta vågar inte gå emellan barn och förälder, eller kan inte.
Att ryta i och ta ett slaget barn i försvar, det är en sak.
Förutsättningarna för det är bara att vi ser.
Att påpeka de uppenbara bristerna hos en myndighet eller inom skolans värld, är det förbehållet det berörda barnets föräldrar?
Att ge tips och råd kan bli väldigt fel men också vara det enda rätta.
Hur vet man när vad är rätt eller fel?
Vem vidmakthåller att alla barn har samma förutsättningar?
Normer, regler och värderingar kan antingen hjälpa eller stjälpa ett barns framtida leverne.
Och själva har de oerhört lite att säga till om....
Ja, alla dessa våra små finns, eller har funnits i min omedelbara närhet.
Och vem är jag att tycka?
Bara en förälder som vill alla barns bästa.
3 kommentarer:
Kan bara hålla med men vet också ur både privat och ur yrkesperspektiv hur balansgången kan se ut. Står alltid på barnens sida. Trots detta, så gynnar det barnet om förändringen sker i föräldrarnas utvecklingsprocess också. Men inte på bekostnad av barnets bästa. Svårt men nödvändigt att tala mer öppet om...
Det där är frågor som kan stötas och blötas i det oändliga. Jag förutsätter att alla (de flesta) föräldrar vill sina barns bästa. Men ibland är det inte tillräckligt. Kanske av okunskap, rädsla för det okända eller bara ren slapphet.
Vi har ju en gång för alla antagit barnens rätt i samhället genom Barnkonventionen. Där står det väldigt klart och tydligt vad ett barn har rätt till. Ändå kan det bli så fel.
Är det en myndighet/skola/sjukvård som gör fel kan man anmäla och anvisa till Barnkonventioen. Men hur gör man när en förälder gör fel fast de tror de gör rätt. Jag vet inte om det finns något bra svar på det. Det går aldrig att backa bandet och göra om när man förstår att allt blev fel. Hur hade det blivit om man gjort på ett annat sätt? Det får man aldrig veta.
Jobbade tidigare som barnavårdsutredare och många gånger var det så frustrerande att vi inte hade något "mellantvång" att ta till. Endera helt frivilligt eller med tvång, men kriterierna för tvång räcker inte till ibland. Det kommer alltid finnas barn som inte har det tillräckligt bra, men i lagens namn inte heller tillräckligt dåligt för att samhället får hjälpa med tvång.
Och som sagt; när vet vi hur det gick. Var tvång den rätta vägen? Var det bättre för just det här barnet att bo i en annan familj? Och var frivillighet den rätta vägen eller skulle vi försökt få igenom ett LVU? Hade det gått igenom? Vad gör vi nästa gång en anmälan kommer, för det gör den oftast i de familjerna.
Det är väl bara barnet som kan bedöma sitt liv och om det blev bra eller inte.
Det är svårt att alltid stå på barnens sida för även om vi officiellt har den policyn så är det inte alltid så inofficiellt; det kan kosta för mycket eller bli för känslomässigt jobbigt.
Tycker om din blogg förresten! Följer den nu!
Skicka en kommentar