Missförstånd

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar kring utseendefixering, ätstörningar och vikthets.
Även med referenser historiskt.
Mina åsikter i ämnet missförstods av vissa, andra höll givetvis inte alls med och åter andra kunde tycka att jag hade rätt, i sak.

Det som förvånade mig mest var att en person kände sig föranledd att skicka mig ett bitskt mail där jag blev brutalt sågad jämns med fotknölarna.

Just denna person hade jag inbillat mig skulle (om någon?) förstå vad jag menade.
H*n har känt mig och min vokabulär, mina åsikter och tankar i stort under ganska många år, så risken att bli missförstådd där - den fanns inte med på min världskarta.

Så fel jag hade.

Vad vill jag ha sagt med detta då?

Kanske att jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att ta upp ett samtal om vad jag egentligen menat.
Eller att jag blev kombinerat förvånad, förorättad och förolämpad.
Eller att jag började fundera kring hur svårt det verkar vara att bli läst på rätt sätt.

Om jag ska låtsas vara ödmjuk, som borde vara det rätta kvinnliga sättet, snuddade jag vid tanken att jag kanske trots allt lyckats med fatala syftningsfel som i sin tur skulle göra min text obegriplig, snedvriden och skev.
En tanke jag snabbt förkastade!

Så vad har jag gjort åt det då?

Ingenting.
Inte förrän nu när jag tar upp ämnet igen.
Och inte kommer jag göra mer heller.
Kanske en stilla uppmaning om att ; Läs om och läs rätt.

Jag har ytterst sällan onda avsikter med det jag förmedlar, däremot starka åsikter om mycket och en förmåga och vilja att uttrycka mig.

Att skriva korrekt är en sak, att bli förstådd och rätt tolkad en helt annan.
Att kunna läsa en text behöver inte betyda att jag förstått den.

Kanske är det så enkelt att; Efter sig själv, känner man andra?