Tro, hopp och kärlek.

Jag fick några kommentarer kring mina tankar om barn och fostran igår.
Det fick mig att tänka ett varv till.

Oavsett om man lyckas eller ej med att hålla humör och tålamod ständigt på topp, måste det fundamentala i all mänsklig kontakt bygga på kärlek, respekt och välvilja.
Därför blir jag så ohyggligt ledsen av föräldrar som gapar och skriker på sina barn, som klagar och gnäller över hur jobbiga de är (skillnad här; att det kan bete sig jobbigt är en sak, barnet däremot är inte jobbigt), som inte verkar se hur fantastiskt hjälpsamma och samarbetsvilliga barn vill vara, om de bara får chansen.


Jag kan erkänna att jag verkligen inte är någon ofelbar supermamma som aldrig höjer rösten.
Jag härjar, gapar och bryter ihop på mina ättelägg.
Också!
Men jag vill nog trots det inbilla mig att jag ger kopiöst mycket kärlek.
Att jag hellre berömmer än klandrar, att jag lyssnar på vad de vill och varför - istället för att alltid ge ett nej.

Vissa saker är inte förhandlingsbara.
Oftast är det de små självklarheterna jag förväntar mig bara ska funka som jag blir upprörd över när de ifrågasätts.
Att städa sitt rum, byta om till pyjamas och borsta tänderna är tyvärr ett dagligt upphov till irritation.

Att i sista minuten inför avfärd, oavsett vart, lägga sig på golvet/vägra sätta på sig skor/gå ut genom dörren eller liknande gör mig också ilsken.

Men att detaljstyra, för styrandets skull, vilken pyjamas/tandcremé/sko/jacka som ska användas - det har jag ingen ambition att göra.
Sen är det upp till mig att se till att för årstiden lämpliga ytterkläder är framtagna, att det jag vill ska vara valmöjligheterna finns på plats och att acceptera barnets val - inom rimliga gränser.

Att hela tiden inse att barnet växer med de uppgifter det får men ändå vara beredd på eventuella bakslag där man som förälder måste tillåta barnet att vara mindre igen, det är stort föräldraskap.

Och färdiglärd som förälder blir man nog aldrig...