Positiv inställning?

Det här med barnuppfostran är ett kapitel för sig!
Jag antar att det finns lika många sätt att styra och tygla sina telningar som det finns föräldrar.
Ibland med mer, stundtals mindre lyckat resultat.

För många år sedan träffade jag en kvinna som kunde skratta gott åt sig själv när det det gick upp för henne att det inte gick att "forma" barnet som hon helst hade behagat.
Det var vad hon i sin naiva tro antagit skulle kunna inträffa så fort bebisen fötts.

Barn har redan från början en hel del egenskaper som är medfödda.
Annat lär de sig blixtsnabbt bara genom att leva i den familj de hamnat i.

Men vad händer om föräldern inte har en susning om hur orsak och verkan hänger ihop?
Eller om det blir en snabb spiral som vänder neråt?
Förväntningar, inbillade eller verkliga, från omgivningen gör att den vuxne inte ser sin egen roll i hur resultatet kunnat bli som det senare blir.

Tyvärr har jag ett talande exempel på relativt nära håll.
Gossen, en i grunden glad och nyfiken treåring, börjar känna sig hotad av lillasyster, 5 månader.
Ställer till med allsköns hyss, allt i syfte att få uppmärksamhet.
Att riva ut toalettpapper, bada i toaletten, hälla ut tvålen, klättra på kaffebryggaren, löpa amok bland leksakerna tillhör faktiskt vanligheterna hos barn.
Frågan är hur nästa steg ser ut?

Att börja ge sig på både större och kanske främst mindre barn brukar inte vara så lyckat.
Hållfasthetstester av små barns kroppsdelar brukar inte ses med blida ögon av de drabbade barnets förälder.

Att då enbart bemötas av punktmarkering där förväntningarna står tydligt klara från början -"gör inget j-skap unge, då ska..." - ger dessvärre oftast motsatt effekt mot det som eftersträvas.

Mitt bästa recept, som kan vara svårt nog att efterleva stundtals, är positiv förstärkning.
Att ösa beröm och kärlek över ett barn är inte att skämma bort det.
Att ge signaler om att positivt, hjälpsamt beteende premieras är betydligt bättre än att bestraffa dåligt dito.

Tänk själv, att få beröm innebär att man kan sträcka lite extra stolt på ryggen och det känns kul att anstränga sig lite till.

Svårare är det inte att få hjälpsamma barn som vill vara till lags, som vill ingå i ett sammanhang, som vill få positiv uppmärksamhet.

Men som vi alla vet är även negativ uppmärksamhet bättre än ingen alls...