Jag tänker på henne som Rakel.
Eller rättare sagt, jag undviker att tänka på lillan som inte kommer att komma till jorden i maj.
Känns lite lättare då.
Obduktionsrapporten kom i förra veckan.
Denna gång hade de fått antalet graviditeter och födda barn rätt.
Alltid något.
För övrigt inget direkt överraskande.
Alla vitala organ på rätt plats och utvecklingsmässigt så stor som hon borde vara.
Visserligen saknades några tår och fingrar och jag hade säkert gått med henne död i magen i nästan tre veckor innan hon kom ut men som sagt, inga större sensationer.
Det tyngsta är inte att få tre missfall/missed abortion på raken, det tyngsta är vetskapen om att nu är det kört.
Tiden har runnit ut för mig.
Även om jag borde vara glad och hålla klaffen eftersom jag har lika många barn som tre kvinnor tillsammans normalt föder i Sverige idag, är det inte kul.
Redan efter vår dödfödde son insåg jag att jag aldrig skulle kunna få tillräckligt många barn.
Störning, psykologisk twist - what ever.
Jag har ända sedan jag var liten velat ha en stor familj med minst 6 barn, bo på landet och ha hästar.
Se, jag har ju med råge uppfyllt min barndomsdröm, hur många kan säga att de hinner göra det under sin livstid?
Fast min familj kommer alltid, hur jag än gör, alltid vara lite för liten i fysiskt antal individer.
Här snackar vi inte enbart om kvalité, här gäller i lika hög grad kvantité.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kram, Milla
Hej Mångis!!!
Lillhjärtat,...!
Nej, vad händer när det blir så där?
Nu förstår jag vilket UNDER det verkligen är med dom barnen jag har.
Själv har jag genomlidit ett helvetets kval, mellan hopp och förtvilan, men för tillfället bättre. Det här med att ha barn är alltid något jag oroar mig för.
Livet är sååå jäkla orättvis.
Önskar vi kunde träffas någon gång!!
Önskar dig en jättebra jul, med dina underverk!
Kramkram:-)
Skicka en kommentar