Upp och ner, ner och upp, tuppen gal i granens topp...
En sådan dag!
Klart väntat.
-"När sörjer du?"
Den frågan fick jag i somras när jag berättade om mina mistade barn.
Ja, vad ska man svara på sådant?
Att mellan varven, vardagen som höghastighetssnurrar, alla behov (läs måsten), alla redan befintliga levande barn och resten så, ja visst - det händer att jag klämmer in ett litet sorgepass också.
Det gäller att vara effektiv, kort och koncist ta sig en snabb gråtsväng och sedan upp med nosen över vattenytan igen.
För jag antar att det bara måste hinnas med, att sörja också?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Glöm inte att andas. Åtminstone någon gång ibland.
Man gör det som känns bra :)
Jag lådsades som ingenting när det hände oss. Åkte hem, torkade blod och fixade för att det skulle vara ok när sambon kom hem.
1 vecka senare krachade jag totalt och var tvungen att stanna hemma ett par dagar för jag kunde inte sluta att gråta...
Jag åkte t o m till kyrkan och skrek till en gud jag inte ens tror på.
Man måste få sörja. Annars förintas man.
Ja, sorgen kommer som en tår på kinden då och då...Lustigt hur man ändå lyckas hålla sig flytande när det känns som tyngst.Kram Milla
Becka; jodå, det går per automatik.
Huskatt; ibland så..
Fisken; tack för att förtroendet, att dela med sig av sorgen kan lindra.
Milla; så sant som det är sagt.
Skicka en kommentar