Ja, så skulle det kunna gå...

Har haft finbesök på morgonen.
Två vänner med vidhängande avkomma kom för fika, prat och lek.
Mina små-vilda-glada löpte amok som vanligt och fick de besökande barnen att te sig som århundradets mest tända ljus.

Som alltid när lätt åldrande mödrar med varierat antal barn i skocken samlas, snirklar samtalet lätt in på frågan om eventuellt fler barn eller inte, risker, fördelar, ork och utrymme.
Två av oss har fler barn än "normalt".
Båda har vi haft våra mindre bra stunder under graviditeterna, även om jag kanske ändå leder ligan i att vara värst med ett dödfött barn och två sena missfall.

Vi kom också in på området vad medicinsk personal har haft att säga om och till oss om forna och eventuellt kommande graviditeter.

Hon skulle få gå på medicin från start.
Mina läkare hoppas nog att jag har vettet i behåll och till varje pris undviker en graviditet igen.
Sen brukar det bli långa haranger om ålder, ökad risk för avvikelser, komplikationer osv.

Vart vill jag komma då?
Jo, som jag tidigare sagt till ett litet fåtal vänner, skulle jag inte uppsöka läkarvård/mödravård alls om jag blev gravid igen.
Jag skulle inte ens berätta för någon att jag var gravid.

Maken skulle väl upptäcka vad det lider men annars..

Eftersom jag redan är en konstaterad fullblodsidiot av antalet barn att döma, redan haft två sena missfall på raken det senaste året, lider konstant av för högt blodtryck verkar det inte troligt att det skulle kunna gå vägen ännu en gång med bättre resultat.
Varför då utsätta mig för trista och stressade resor till och från stan med varierat antal barn i släptåg bara för att framåt vecka 19-21 sådär få det delikata nöjet att åka pling-plongtaxi för att kopplas upp och fast i dussintals slangar och apparater?

Jag menar, det kommer ju ändå troligtvis hända så varför ödsla bensin och tid i onödan!

Jag brukar ju alternera mellan två kraftfulla motton.
Antingen; Det går över!
Eller; Barn kan inte bli för många!

Båda mottona känns fullt applicerbara!