onsdag 15 juli 2009

Oförskämt bra!

Har lite svårt för att sortera upp känslointrycken.
Måste som vanligt gå långt tillbaka i tiden för att omständligt leta mig fram i kronologisk ordning.

Ett av mina första bestående minnen av hästar satte även beståenda märken på min kropp!
5 år gammal kröp jag in under ett taggtrådsstaket för att klappa grannens hästar (fjordingar) på landet.
Givetvis fastnade jag och rev upp ett sår på underarmen när jag skulle tråckla mig ut ur hagen.
Det ärr som denna händelse resulterade i, sitter fortfarande kvar som en evig påminnelse om min bana i "jag-vill-ha-en-häst-tjatar-land" som så småningom slutade med mina egna hästköp.

Som i så många andra små flickors drömmar, var en egen häst det enda jag hett åtrådde till alla födelsedagar och julaftnar under många år.
Uppvuxen på en ö i Stockholms innerskärgård, med en hemmafru till mamma och en underbetald (påstod han alltid) lärare till far med ytterligare 3 helsyskon hemmaboende, var naturligtvis denna dröm inget annat än en utopi.

Trots de eventuella möjligheterna som hade kunnat finnas sommartid att hyra/låna sommarhäst, fick jag ändå vara glad och tacksam för en snäll mormor och morfar som bekostade mina somrars ridläger.
År efter år.

Som vuxen fanns drömmen kvar.
En egen häst.
Givetvis en fjording, som min första kärlek hade varit.

Omständigheterna föll sig så väl att ekonomi, arbetstider och möjlighet till uppstallning sammanföll för drygt ett decennium sen.
Jag "blev" med, till att börja med, hyrhäst ett år.
En fjordingsvalack.
Rufsig och tufsig som jag, sprittande pigg i skog och mark, seg och uttråkad på bana.

Ett års hyra gav mersmak, att bara lämna tillbaka och glömma var en otänkbarhet.
Köpet genomfördes och jag blev matte på heltid.

Nu, 10 år senare, kommer mina små-vilda-glada få det jag mest av allt önskade som barn, en egen häst.
En lagom stor ponny att pula, pyssla, borsta, busa och rida med och på.
En kompis i vått och torrt.
Den där vännen som alltid lyssnar, bökar lite lagom tröstande och uppfodrande när de kommer ut i stallet eller hagen efter en mindre bra dag i skolan.

Hoppas de har vett att förstå hur infernaliskt bra de har, det de får nästan gratis, hade varit något jag kunnat gå genom eld och vatten för att få som liten flicka.

Min valack.
Har jag kvar, fortfarande rufsig och tufsig.
Nu även i sällskap av en fjordingsflicka sen snart 9 år.
Parhästar i vått och torrt, kompisar i hagen.
Hon alfahona, han lydig undersåte.

Oförskämt bra!

3 kommentarer:

Rebecka sa...

Det finns få varelser som är så bra på att trösta som just hästar. Lena mulen och snälla ögonen liksom.

Huskatt sa...

Klump i halsen-läsning.
Vackert.

Rosy Red sa...

Oj vad härligt det låter. Jag hade också häst på foder när jag var liten, vilken lycka det var!