Sommarlov med brandtal!

Så, nu var sommarlovet ordentligt invigt.
6 av familjens 8 levande medlemmar har knökat ihop sig i lillstugan för en första övernattning.
Sovrummet är i bästa fall dimensionerat för en 3-4 personer men vad fanken, inte värre än att det går att stapla barnen på varandra för att få plats.
En smal dubbelsäng, en riktigt smal enkelsäng samt en madrass på golvet kan svälja förvånansvärt många små-vilda-glada.
Allt modernt dravel om vikten av "eget utrymme" - bah - säger jag om det!
Det är min fulla övertygelse att det inte var ett dugg "synd" om fattiga familjer förr i tiden.
I alla fall inte i det avseendet att det var trångt om plats när det skulle sovas.

Människan är ett flockdjur!
Att sova tätt intill varandra är en ren och skär överlevnadstrategi.
Inte fasiken la man ungarna i andra änden av grottan bara för att få sova "ostört"!
(Om vi nu ska kliva riktigt långt tillbaka i tiden..)

Många av de hyss vi ägnar oss åt idag är egentligen fruktansvärt absurda, tycker jag.
Specialgrejer/kost/platser, konstruerade upplevelser!
En uppsjö av "nödvändiga attiraljer" som behövs för att kunna leva med barn och familj i dagens moderna västvärld.
Alltifrån flaskor, ammningsnappar, barnvagnar, säkerhetsspärrar till livsmedelsindustrins massproducerade specialkost för små och halvsmå barn.
Kommersiellt skit!

Efter ha begåvats med en klase barn under loppet av två decennier, med allt vad det innebär i form av nyproducerade oumbärliga barnattiraljer, har jag insett vad som verkligen betyder något.
Det som jag inte gärna vill vara utan.

Närhet och tid!

Ja, jag propagerar gärna för långtidsammning, samsovning, genuint lagad mat av så naturliga råvaror det bara går, färre leksaker/prylar/grejer, återanvändning, källsortering, mer böcker och sagor åt barnen hellre än spel och film, gärna "hopp-o-lek" i naturen istället för "barnens lek/bus/skojsigtvärre-land".
Tråkig morsa?
Tja, ni får fråga mina barn om det och dessutom; det de inte vet om, kan de inte lida av!

Lever jag alltid som jag lär?
Nja, för det mesta , dock inte alltid.
Jag menar; jag lever ju faktiskt också i den här världen.