Inte rädd för varken f-n eller hans moster...

Det finns inte mycket som skrämmer mig.
Det mesta som sker kan jag ändå inte påverka mer än jag redan gör.
Kontrollbehov! Jodå, det dras jag med.

Men alla yttre omständigheter jag och mina nära ramlar in i, är ändå helt okontrollerbara.
Det är bara att ta det för vad det är.

Naturligtvis finns det alltid ett undantag som bekräftar regeln!
Ormar!
Jag är paniskt, hysteriskt vrålrädd för slingrande djur.
Har inte en aning om varför just dessa djur är mig så förfärligt skrämmande.
Visserligen är det en skräck jag delar med många andra.
Något urgammalt, inlärt, genetiskt, bibliskt, fundamentalt beteende, eller vad?

Jag har just konstaterat att jag inte kommer gå in i källaren före makens återkomst till hemmet.
Han får vara min ormsökare!

Skulle ner och hämta mer vatten till mina små skyddslingar, plantorna!
Precis när jag är på väg in genom ytterdörren rasslar det till i gräset till höger om mig.
En gråbrun slingrande tingest höjer sitt huvud och tittar på mig över den lilla stenkanten vid sidan av trappan.
Jag skriker, vänder raskt upp igen och lyckas antagligen för alltid pränta in vikten av att bete sig riktigt fjantigt vid åsynen av en orm för mina två yngsta barn.

För att spä på min ormskräck, ramlar eländet ner precis framför dörren, som jag så påpassligt lyckats sparka igen, och ringlar in genom ett minimalt hål i tröskeln.
Ridå!
Orm i källaren!
Tvätt i källaren!
Jag INTE i källaren!