Förebilder och starka kvinnor!

Vet inte riktigt hur jag ställer mig i frågan om sk förebilder!?
Kanske lider jag bara av hybris, kanske anser jag att "själv är bäste dräng" men det är verkligen få människor som jag ser upp till!

När jag var riktigt liten fanns det ju naturligtvis föräldrar som rönte min ohöljda beundran, det gick dock över!
Med besked!

Som tonåring kan jag bara dra mig till minnes ett litet fåtal människor som satte avtryck, en pappa till en kompis (präst), samma kompis mamma, vars dåvarande familj bestod av hon och hennes barn, nya mannen och hans, samt deras gemensamma knatte.
Några lärare.
Kanske mest en mycket speciell pappa?!
Bästa kompisens far som mot sina föräldrars inrådan blivit hantverkare.
Duktig sådan.
Hans stora last här i livet var vurmen för tåg.
Minns inte om det var smalspår eller något annat i järnvägs-väg men hans värme och empati kommer alltid finnas kvar inom mig.
I det hemmet var jag alltid välkommen.

Som ung vuxen kom min mans mormor att spela en stor roll.

Nu, i "mogen" ålder (vad nu det är?) har jag ett litet fåtal människor som jag verkligen hyser respekt för!
Inte som extremt framgångsrika och "lyckade" utan snarare för att de vågar stå upp för sina val här i livet!

Alla är kvinnor!

Alla är jag stolt över att få kalla mina vänner!

Hon som trots fysiskt handikapp och personlig familjetragedi ser det goda i livet och har förmåga att leva som hon önskar och vill.

Hon som lotsde mig över den första chockartade fasen som "änglamamma".
Utan henne vet jag inte riktigt var eller vem jag skulle vara idag!

Kvinnan i den närbelägna byn som verkar orka hur mycket som helst, lantbruk, eget företag, jourfamiljsverksamhet, egna barn, engagemang för samhället osv osv.

Min nyfunna tyska vännina som drar ett tungt lass som mer eller mindre ensamstående till en underbar gosse med en egen hemlighet, egen gård med djur för självhushåll och en enorm välvilja till sin omgivning..

Kan jag återgälda den värmen jag känner från dessa sinsemellan olika kvinnor, har jag lyckats...