Svärmödrar och annan släkt...

Oavsett om man har en stor eller liten, bra eller dålig kontakt med den, har alla människor någon form av släkt. Biologisk eller ingift.

Jag menar, var skulle vi annars ha kommit ifrån?
Det bästa med släkt kan naturligtvis vara support och glada tillrop från någon eller några som känner inte bara släktskap utan även ett visst mått av kärlek.

Det värsta med släkt är att man kan känna ett tvång att umgås och ha kontakt med människor man inte har ett dyft gemensamt med eller i värsta fall direkt ogillar.

Man kan också lösa ett eventuellt släkt-relaterat problem som jag och min familj gjort; flytta 20 mil i taget vart 5.e år, längre och längre bort från allt vad ursprungliga familjer heter.
Sen kan man ju också ha turen, eller oturen beroende på hur man ser det, att även väl valda delar av släkten flyttar till Långtbortistan.

Min svärmor har just gjort en sådan flyttresa, naturligtvis norrut när vi flyttar söderut.
I detta fall är det inget välkommet flyttande för vår del.
Svärmödrar är ju annars ett tacksamt ämne att skämta om, häckla och ondgöra sig över.

Tänkte jag inte göra!

Tvärtom, jag tycker det är synd att vi bor så förtvivlat långt ifrån varann att den där "kvista-över-för-en-kaffe" inte är möjlig.
Min svärmor är en klok, rolig och lätt glömsk människa.
Där jag kommer ihåg allas födelsedagar intill tredje led, kommer hon knappt ihåg sin egen.
Å andra sidan:
Hittar jag inte ett speciellt recept- ring svärmor- hon kan det utantill.
Undrar jag över hur äggoljetempera ska tillredas- ring svärmor.
Behöver jag beklaga mig över något-ring svärmor.
Eller, gud förbjude, skryta över något-ring svärmor.

Jag önskar att alla hade en god relation till sin svärmor, de behövs i en värld full av annan släkt...