Folk och rövare i Kamomilla stad

Jag tycker faktiskt det är bra att debattera innehållet i olika böcker och texter.
Till och med nödvändigt, eftersom tiden för skriftens tillblivelse oftast speglas medvetet, eller omedvetet i verket.
Av historien kan vi dra lärdomar och bilda oss en uppfattning om hur samhällsstrukturen och idealen såg ut.
Då.

Men att censurera texter med motiveringen att de är högerextremistiska, rasistiska eller nedvärderande är inte rätt taktik.
En livlig samhällsdebatt om vilka värderingar och vilken värdegrund som bör råda är självklart.
Att dessutom lyfta fram olika tidsepokers litterära verk och skärskåda dem är enda sättet att kunna se om utvecklingen gått framåt, bakåt, i sidled eller fullständigt i stå.

Att angripa barnlitteratur utifrån ett nutida perspektiv och synsätt är fruktlöst, likt det Sofia Jupither gör med Thorbjørn Egners bok "Folk och rövare i Kamomilla stad".
Barn ser på sagor och historier som en verklighetsflykt, ett spännande avbrott, inte som en totalitär sanning.
Visst kan det tyckas vara lite väl äppelkindat och rosaskimrande i den lilla staden men om alternativet är realistiska verklighetsskildringar förlorar sagorna sin magi.

Barn är inte dumma.
De tror inte på fullt allvar att de kan resa till månen med hjälp av en luftballong, de är inte bortklemade prinsessor som bara väntar på att prinsen på sin vita springare ska komma och rädda dem undan den elaka häxan, ej heller oövervinnerliga superhjältar i långkalsonger.
De är små människor i behov av ord och förströelser - på samma sätt som vuxna gärna sjunker ner i soffan och tittar på en deckare eller en romantisk komedi.

Att angripa skildringen av hur de tre rövarna kidnappar fröken Sofia för att få en hemhjälp i boken, gör att jag undrar om denna  teaterregissör verkligen läst fortsättningen?
Om inte fröken Sofia är en stark och självständig kvinna, med förmåga att ta vara på sig själv, då vet jag inte vem som skulle kunna vara det?
Hennes handlag med Kasper, Jesper och Jonathan bevisar om något att brott inte lönar sig.

Att det sen är oerhört viktigt att ta ställning för etniska minoriteter, värna om de svaga och utsatta, handla mot andra som man själv vill bli behandlad - det brukar barn vara bättre på än vuxna.

Välskrivna och fantasieggande böcker är betydligt bättre att läsa och diskutera kring än realistiska verklighetsskildringar om vi vill att våra barn ska få med sig en lust till läsandet och en tilltro om sin egen kapacitet till kreativt tänkande och problemlösande.
Anser jag!

Ok, en sista vända i epitet-träsket!

Visst finns det tusen och tusen sätt att känna sig kränkt på.
Å egna eller andras vägnar.
Om vi ska skala av alla epitet, undvika generaliseringar, passa oss noga för att inte trampa någon på tårna genom vårt språkbruk - då blir det rätt trist att skriva, prata och diskutera.
Att nyttja ett dynamiskt språkbruk är inte synonymt med att vilja kränka andra.
Inte heller är det ett självändamål att mainstreama sig för mycket, av rädsla för att kanske stöta sig med någon.

Oavsett om det är väsentligt eller inte om huruvida bögLars verkligen är bög eller inte, oavsett om det är relevant för samtalet/texten att rörmokarLars just kröker rör och rensar avlopp som profession, är det ett sätt att förhålla mig till min omvärld.
Inte nödvändigtvis bra men heller inte direkt dåligt.
Bara är.

Jag tänker inte sluta ge epitet till mina vänner och bekanta.
Jag förutsätter att det är ok att prata om mina vänner i pseudonymform eller med tillagda prefix ända till dess de ber mig täppa igen truten och sluta kalla dem för allehanda konstruerade namn.
Jag råkar gilla min bekantskapskrets, oavsett om de etiketteras av mig som plåtslagare, forskare, norrlänningar eller arbetssökande 12-barnspappor.
Det säger verkligen inte ett dyft om personen bakom.

Försök själva - sätt epitet på mig!
Eller beskriv mig helt enkelt.
Jag lovar, ni kommer aldrig kunna täcka in alla mina egenskaper, egenheter, kunskaper eller mänskliga brister.
Därtill är vi alla alltför komplexa.

Och skulle någon av mina läsare ta illa vid sig går det bra att hojta till.
Alternativt sluta läsa.

Gäsp

Idag är det så grått och sömnigt att inte ens en kanna kaffe - till - hjälper.
#långdagsfärdmotnatt

Människosortering och epitetsutdelande!

Apropå det här inlägget, fick jag några kommentarer på fb där jag ansågs odla stereotyper.
Visst, jag kan hålla med om det - till viss del.
Allra helst om man läst underbaraClaras inlägg, baserat på vad Amanda Schulman ska ha skrivit i frågan, ett inlägg jag för övrigt inte ens kan hitta när jag söker på nätet.

Fast nu är det inte fullt så enkelt att jag bidrar till att odla stereotyper, även om det som sagt till viss del stämmer.
Också.
Min poäng är att vi alla människor uppskattar att göra vår omvärld begriplig.
Antingen genom att dela in den i onda-goda, vita-svarta, kristna-muslimer, homo-hetero eller enligt någon annan lika urbota dum men fullt begriplig skala.

Därtill uppskattar jag adjektiv.
Gränslöst mycket.
För att kunna skilja på alla Annor, Leifar eller Saror, är det lätt hänt att jag lägger till ett signifikativt epitet framför namnet.
Vare sig det är bonde-, hemmamamma-, somaliske- eller flata-.

Epitetet i sig säger ju ingenting om hur personen verkligen är!
Vars och ens egna fördomar säger mer om hur vi uppfattar prefixet framför ett namn.
Är det ok att kalla någon för lärarLena och bondeArne men inte bögLars?
Eller är det bara ett sätt att särskilja två eller flera Lars från varandra i bekantskapskretsen?
RörmokarLars och adelsLars säger ju inte så mycket om vilken typ av relation jag har till dessa Larsar utan mer om vilken Lars jag avser.
Att sedan adelsmannen driver ett hemlöshetshärbärge i en storstad och rörmokaren bor på en stor ärvd herrgård är ju inget som framgår av deras tilldelade epitet.
Inte heller att den omtalade bögLars i detta fall är en fullständigt okänd näringslivstopp med otaliga styrelseuppdrag.

Är det fördomsfullt att överhuvudtaget etikettera någon?
Eller förminskas personen då?

Samtidigt är det enkelt att dra en viss typ av företeelser och personer över en och samma generella kam.
Där kommer fördomarna in i bilden men även det är en sanning med modifikation.
Erfarenheten jag tillskansat mig genom åren, säger mig att det finns vissa likheter mellan olika typer av yrkesinnehavare, även om deras personliga egenskaper skiljer sig markant åt.

De lärare och pedagoger jag - mestadels - stött på, gillar att undervisa och leda.
De flesta bönder är män.
Flertalet vänsteranhängare anser sig vara feminister medan reklamare i Stockholm gärna nätverkar på krogarna runt Stureplan.

Självfallet hårdrar jag det hela en smula nu men samtidigt vill jag försöka påvisa att vi alla dras med en ohemul massa förutfattade meningar om vår omgivning som gör den begripligare för oss själva och enklare  att förhålla oss till.

Även om det nu råkar vara så att vi anses befästa stereotyper.
För hur skulle vi kunna låta bli helt och fullt, hur fördomsfria vi än försöker vara?

Flyktbenägen

Alltså det här med vinterväder - ska det vara nödvändigt?
Jag brukar ju hävda att det är trevligt med årstidernas vädervariation men kan det inte vara lite stabilt ändå?
Vintrarna var liksom vintrigare förr, då när jag var barn.
På samma sätt som att somrarna var somrigare.

Eller åtminstone när mina stora barn var barn.

Nu är det snöanfall i massvis - som töar bort - som fryser på - som fylls på uppifrån av ännu mera snöanfall.
Ja, just 'anfall' känns mer korrekt än bara det mer modesta 'fall'.

Tror jag måste lära mig att teleportera mig under detta år.

Frukostpatrullen

En enda gång under de senaste dryga två veckorna har jag varit uppe före halv nio.
Imorse började dagen redan kvart över sju.
Inte helt otippat är det bara jag och Pysselkungen som är på benen, nyfrukosterade och påklädda.

Jag ser inte fram emot tanken på att behöva dra upp barn ur sina sängar, varken idag eller imorgon när skolan börjar men om vi inte försöker vrida dygnet tillbaka i rätta gängor idag, kommer det att vara stört omöjligt under resten av veckan.

Wish me luck...

Bögar, flator och födelsedagsbarn!

Efter ett nästintill oändligt långt jullov med en tättslutande glaskupa över familjen, är det rätt skönt att få återgå till vardagen snart.
De små-vilda-glada har byggt syskonrelationer och vi har bara njutit av att vara.


Visserligen har jag till största delen avhållit mig från att hänga på nätet men ett visst surfande har jag inte kunnat motstå.


En alltid lika högaktuell fråga jag snubblar över med jämna mellanrum är den om homosexualitet.
Eller kanske snarare fördomarna kring bögar och flator.

Ni som hängt med mig i bloggen länge, vet ju vad jag anser om fackindelning i allmänhet och om fördomar i synnerhet.
Med handen på hjärtat kan jag ärligt talat inte begripa vad jag skulle kunna ha för rätt att ha åsikter om någon annan människas val av partner?
Ännu mindre varför det stundtals ska vara sådant rabalder om det?

Som äldre tonåring på Stockholms krogar var bögarna flitigt förekommande i bekantskapskretsen - inte minst bland frisörerna och stylisterna.
En förträfflig tillgång i egenskap av smakråd när det skulle ut och shoppas kläder!
Flatorna stötte jag inte lika ofta på däremot.

Nu, många år senare och boendes utanför staden, är det betydligt fler flator än bögar jag känner.
En av dem fyller faktiskt år, just idag!
Grattis extradotter A!

En annan är min fina Freundin som tog sin son under armen och flyttade hem-hem till Tyskland igen efter en hiskelig massa år i Smålands urskogar, nu i höstas.
Från ett ensamt liv med sin son i torpet, till att agera sexbarnsmamma i en stor och härligt stökig regnbågsfamilj i Hamburg.
Delar av hennes nya familj hann jag träffa under julledigheten när de var hemma på besök i skogen.

Som vanligt körde vi med en underbar blandning av tyska-svenska-engelska när vi pratade!
Huvudsaken är att alla försöker förstå varandra - och tillåter varandra att få vara de personer de är!

Vem vi än må älska eller leva tillsammans med!