Folk och rövare i Kamomilla stad

Jag tycker faktiskt det är bra att debattera innehållet i olika böcker och texter.
Till och med nödvändigt, eftersom tiden för skriftens tillblivelse oftast speglas medvetet, eller omedvetet i verket.
Av historien kan vi dra lärdomar och bilda oss en uppfattning om hur samhällsstrukturen och idealen såg ut.
Då.

Men att censurera texter med motiveringen att de är högerextremistiska, rasistiska eller nedvärderande är inte rätt taktik.
En livlig samhällsdebatt om vilka värderingar och vilken värdegrund som bör råda är självklart.
Att dessutom lyfta fram olika tidsepokers litterära verk och skärskåda dem är enda sättet att kunna se om utvecklingen gått framåt, bakåt, i sidled eller fullständigt i stå.

Att angripa barnlitteratur utifrån ett nutida perspektiv och synsätt är fruktlöst, likt det Sofia Jupither gör med Thorbjørn Egners bok "Folk och rövare i Kamomilla stad".
Barn ser på sagor och historier som en verklighetsflykt, ett spännande avbrott, inte som en totalitär sanning.
Visst kan det tyckas vara lite väl äppelkindat och rosaskimrande i den lilla staden men om alternativet är realistiska verklighetsskildringar förlorar sagorna sin magi.

Barn är inte dumma.
De tror inte på fullt allvar att de kan resa till månen med hjälp av en luftballong, de är inte bortklemade prinsessor som bara väntar på att prinsen på sin vita springare ska komma och rädda dem undan den elaka häxan, ej heller oövervinnerliga superhjältar i långkalsonger.
De är små människor i behov av ord och förströelser - på samma sätt som vuxna gärna sjunker ner i soffan och tittar på en deckare eller en romantisk komedi.

Att angripa skildringen av hur de tre rövarna kidnappar fröken Sofia för att få en hemhjälp i boken, gör att jag undrar om denna  teaterregissör verkligen läst fortsättningen?
Om inte fröken Sofia är en stark och självständig kvinna, med förmåga att ta vara på sig själv, då vet jag inte vem som skulle kunna vara det?
Hennes handlag med Kasper, Jesper och Jonathan bevisar om något att brott inte lönar sig.

Att det sen är oerhört viktigt att ta ställning för etniska minoriteter, värna om de svaga och utsatta, handla mot andra som man själv vill bli behandlad - det brukar barn vara bättre på än vuxna.

Välskrivna och fantasieggande böcker är betydligt bättre att läsa och diskutera kring än realistiska verklighetsskildringar om vi vill att våra barn ska få med sig en lust till läsandet och en tilltro om sin egen kapacitet till kreativt tänkande och problemlösande.
Anser jag!