Köpstopp!

Det här med att leva mer hållbart, ekonomiskt och i samklang med miljön är något jag ställer mig bakom.
Mimmis mammaliv har ett digert program att leva efter detta år, nu närmast en månads köpstopp.
Om vi undantar självklarheter som mat, förbrukningsvaror, mediciner och liknande är jag med.

I mitt fall måste dock begreppet "förbrukningsvaror" tänjas lite.
Strumpor och skor till barnen behöver ingå i den kategorin.
Ritpapper till pysselkungen (fast det finns ganska gott om det ännu).
Samt eventuellt några fröpåsar och jordsäckar mot slutet av månaden?

Det sistnämnda är dock med ett gott syfte, egenodlat måste ju smälla relativt högt ändå?

Vad säger ni, fler som hänger på och gör tvärtemot vad den politiska makten påbjuder - att konsumera oss till högkonjunktur och döds!

Murphy´s law

Jag känner igen det.
Klart som amen i kyrkan ramlar det in en liknande period varje år.
Som nu.

Märkligt att det ska komma trillandes samtidigt bara, verkligen så att jag på fullt allvar tror på det där med "alla onda ting är tre".

I en vänfamilj har mannen rasat ihop, utdragna tester på sjukan och ännu inget svar på vad som felas.
Teorier om allvarlig muskelsjukdom är ju inget att jubla över direkt.

I en annan har en segdragen schism resulterat i separation.
Igen.

Vad månde komma mer?

Efter lunch..

Verkar som om det var en hastigt övergående sjuka.

Samtliga fyra små har övergått i normal läge igen, dvs ett evigt gapande, retandes, knuffandes och allmänt bråkigt beteende.
Energidepåerna är påfyllda, temperaturen hyfsad utomhus, snömängderna väntar på att utforskas.

Jodå, nu ska här hivas ut barn i drösnivorna, som en mycket liten mångmamma hotade sin far med.

Februarifeber.

Ja, vad ska jag säga?
Sportlov, sovmorgon, bara-vara-hemma-och-drälla-dag och så visar det sig att Pysselkungen är febrig och hängig.
Inte ens nygräddade plättar till frukost hjälpte, inte en enda slank ner och då är det just denne lille herre som är mitt matgladaste barn.

Hoppas det går över snabbt och att de andra står pall, vore trist om vi ska behöva börja nästa skolvecka med sjuka små.

Hårklippning!

Vet ni vad?
Jag inser att jag hyser en hiskelig massa mer eller mer genomtänkta åsikter om allt mellan
himmel och jord.
En del helt politiskt korrekt, annat mycket kontroversiellt

Det bästa med en egen blogg är att jag kan hysta ut mina tankar om stort och smått i
cybervärlden och få ris och ros tillbaka.
En form av nutida bekräftelse.
I realtid stundom.

Just idag tänker jag ha åsikter om kläder, stil och utseende.
Alla ni som läser mig sedan tidigare vet att jag är en rabiat motståndare till kroppsfixeringen och utseendehetsen som råder generellt.
Men likafullt tycker jag att det är extremt lattjo med egen stil.

Oavsett om man harvar runt i hippietrasor, dreads eller läder och nitar, säger det en del om personen i fråga.
Att visa vem eller vad vi är/vill vara, är en självklar del med just utanpåverket - kläderna.

Jag har plöjt otaliga hyllmeter med böcker i ämnet "dräkthistoria", kopiösa mängder med modemagasin, travat mig skavsårig igenom affärer i min jakt på annorlunda, balla, häftiga, billiga, dyra kläder.
Botaniserat i de flesta av Stockholms tygaffärer, inhandlat kilometervis med tyger, sytt så symaskinen glött om nätterna.

Ändå har jag periodvis totaltröttnat på allt vad "stil" heter och trillat in i mammauniformen; jeans och tröja, tofs i håret och praktiska skor.
Praktiska skor!!!

Ett skällsord för den unga mångmamma.
Praktiskt, det var något pensionärer kunde roa sig med.

Vad vill jag med allt detta då?
Kanske att stil inte är något man kan köpa.
Eller att hur man än väljer att göra, så finns det inga rätt eller fel.

Att experimentera med sitt utseende är ett billigt (nåja) sätt att fundera på vad och vem man är.
Att det är ett bättre sätt än många andra för tonåringar att hävda sig själva och sin särart.
Att redan de gamla grekerna hade vuxna som förfasade sig över hur dagens ungdom går klädda.
Att det är en poäng i sig att kunna chockera sin vuxna omgivning med ett extremt utseende, för en del...

Allt det här och en hel del till tänkte jag på idag när jag var med om att en tonårig tjejs rygg sakta började rätas ut, bara för att jag fick vara med och färga och klippa hennes hår.
Mentalt, alltså!

Gladast är jag för att hon blev nöjd!

Omsorger

Jag bor utanför en mindre ort, utanför en inte alltför stor stad i Smålands djupa skogar.
Landet, kan det nog kallas när det lätt och ledigt är några kilometer till närmsta bebodda hus.
Ja, inte är det som i Norrlands inland men ändå.

Uteliggare är ett fenomen som i min värld rimmar illa med landsbygden.
Se där, fördomar!

I en av de närbelägna byarna finns det som överallt annars, öde sommarstugor, stadda i mer eller mindre förfall.
I en av dessa, mer förfallna stugorna, har en tysk "uteliggare"tagit sin tillflykt.
I alla fall om man ska tro vad skvallret förtäljer.

Grannarna runtikring har med bekymrade miner gått dit med mat, filtar och omsorger.
De senaste dygnens vargakyla har naturligtvis fått medkänslan att gå i topp och alla bekymrar sig för hur illa ställt det kan vara.

Det som gör mig mest förvånad i sammanhanget är inte att det existerar en uteliggare i vår del av världen utan det faktum att grannarna går dit och söker upp honom, istället för att som den massmediala bilden av "Svenssons" beteende; ringa polisen/myndigheterna/någon annan.

Gott hopp!

Läs även denna blogg, hon vet vad hon pratar om och vad det innebär på riktigt att vara uteliggare!

Tisdag. Igen?

Nix, jag hinner inte sitta här och häcka.
Fullt program med socialiserande hela dagen, huset fullt med sportlovslediga barn, tonvis med snö som borde skyfflas från ett ställe till ett annat utomhus - och det sedvanliga berget av disk, tvätt och dammråttor som anfaller!

Vilken dag som helst ska jag uppdatera mig om vad ni pysslat med på sistone, till dess...
Ciao!