tisdag 22 oktober 2013

Rapport från en axelläkning

Det går framåt!
Sakta men säkert, envist och ihärdigt, börjar jag återta mitt normala tillstånd.
Eller - sakta - men dock!

Förra veckan var det fortfarande goda vänner som förgyllde min tillvaro genom att komma med frukost, sällskap, drösvis med extrabarn, middag i medhavd gryta, hembakt bröd och en trevlig fikastund hos en grannfru här i byn på lagom promenadavstånd.

22 klamrar plockades ur ärret, som inte är vackert men ändock läker både snabbt och bra, läkaren verkade mest förundrad över hur pass rörlig jag hunnit bli på knappa två veckor efter hans jonglerande med skalpellen?
Envis, ni vet!

I fredags ansåg jag mig tillräckligt rörlig för att våga mig på en tur i bil.
Tur att jag har en automatväxlad historia med tändningsnyckeln på rattstången, annars hade jag aldrig nått fram för att starta bilen ens.
Styrkt av min lilla delseger gav jag mig iväg till stan igår för proviantera hundmat och hela byxor till Stenkrossaren.
Det var kanske lite dumt ändå.
Komplett slut när jag kom hem och som vanligt befinner jag mig numera parkerad i sängen strax efter barnens tandborstning, som inte kan ske fort nog om kvällarna.

Idag blev det ett kärt återseende med mina dramabarn i kyrkan, även om de två timmarna kostade massor av energi jag egentligen inte har.
Märkligt att några värktabletter ska påverka så mycket?
Jag som aldrig äter mer än två Alvedon om året, vare sig jag behöver eller ej, är uppe i den facila summan av 17-20 stycken relativt starka doningar om dygnet numera.

Tja, vad har hänt mer?
En jobbtext skriven och publicerad, ett förslag från en 'kollega' om ett eventuellt samarbete kring en bok, några kalasinbjudningar, lite allmänt gruff bland barnen, diverse utvecklingssamtalstider är bokade och snart dimper allra käraste syster med döttrar ner för att ta annexet i besittning under stundande höstlov - det som här i huset kallas för hästlov.

Och ni då, vad pysslar ni med i denna kolsvarta oktobermånad?



6 kommentarer:

Gafflan sa...

Vad skönt att hör att du läker och mår bra!
Jag försöker mest överleva oktober.
Kram

Cicki sa...

Oj, hur hinner du få i dig så många på ett dygn? Det skulle inte ens jag klara. Ändå är jag en van knaprare. Alltså då pratar jag enbart om värktabletter. Allt det andra är uppe i minst det dubbla. I vanliga fall tar jag bara tre värktabletter per dygn, en tramadol och två alvedon, till natten. Det klarar jag dygnet på. Så är det nästan hela året. När nacken bråkade i förra veckan så tog jag tre extradoser på hela veckan.

Fast jag har aldrig brutit något, inte ens en tå. Gissar att din smärta är mycket värre än min smärta.

Man lär sig att bli stryktålig. Man vänjer sig faktiskt med att ha ständig värk. Hur sjukt det än låter.

Skönt att det går åt rätt håll i alla fall. Jag önskar att ingen ska behöva ha smärta.

Ebba Range sa...

Bra att du möter upp det onda med att starkt motstånd så att hjärnan fattar att "här ska vi inte ha ont inte".

Du som har en massa barn - du får se den här processen som en 'graviditet' - alltså det tar tid att få något att läka som har varit så trasigt.

Bra att agraffstygnen läker även om de inte är snygga - men de bleknar med tiden. Krya på nu bäst du kan <3

Ezter sa...

Ja du har nog gott läkkött! Skönt med många vänner när de verkligen behövs!

mina vyer sa...

Skönt att det går åt rätt håll, men satsa inte på att det ska gå FÖR snabbt bara. Kroppen måste hinna med också.

Här känns det som att inget vettigt blir gjort just nu, men just tiden runt månadsskiftet oktober-november är ingen rolig tid på året. Det tar lite tid att vänja sig vid mörkret.

Krya!

bosseliden sa...

Hästlov var något nytt för mig. Bra att det går åt rätt håll för din axel. Kram