Ni minns katten-vi-inte-har, va?
StinaFina också kallad.
Den där lösdrivande kattrackaren som mannen i huset mest fräst åt och helst velat jaga iväg.
(Han är larvigt allergisk mot just katter)
Troligtvis är den en kvarlämnad sommarkatt som adopterat oss sen några år tillbaka, ingen jag frågat i grannskapet känner igen beskrivningen eller saknar någon katt med hennes utseende.
Just den katten ligger för det mesta ihoprullad som en liten boll på en yllefilt ute på verandabänken om kvällarna och sover tryggt.
De senaste vintrarna har just den katten varit räddningen för mina sadelgjordar och hästtäcken i sadelkammaren, eftersom den haft någon form av avskräckande effekt på små ettriga och gnagiga möss.
De senaste veckorna har mannen slutat fräsa åt den och igår erkände han till och med att han gosat med den!?
Nu kan jag äntligen byta namn på StinaFina till Katten-Vi-Har!
Fast det har både hon och jag fattat för länge sen.
fredag 21 december 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tänk att kärlek övervinner allt. Till och med allergi;)
Tjusigt... Klart att både hon och du vet att hon bor hos er, det var ju så det skulle vara... Grattis till att ha blivit med katt... kram
Det är kärlek det :) Män brukar ha lite svårt för att erkänna att de bryr sig om djur, framför allt katter har jag märkt att de har svårt att erkänna att de bryr sig om!
God jul på dig, kära mångis! *kram*
Som kattvän blir jag varm i hjärtat. Tänk så bra StinaFina fått det hos er. Mat, skydd och en ömsint klapp.
Kikar in för att önska er en riktigt God Jul & Gott Nytt År!
Kram Milla ♥
Skicka en kommentar