söndag 18 november 2012

Oumbärliga ting!

Vissa saker är väldigt enkla att vänja sig vid.
Så pass enkla att det känns absurt att jag någonsin levt i lycklig okunskap om dessa tings, eller företeelsers existens.
För en driven näthängare som jag, är det svårt att tro att det inte gått mer än knappt sex år sen jag först snubblade ut i cybervärlden i och med vår internetaccess här hemma!?
Eller att det inte ens gått fyra år sen jag drog igång min blogg!?

Så sent som i försomras var jag ytterst tveksam till om en klyftig telefon verkligen skulle vara något att ha?
Det dög väl bra med en gammal hederlig ringa-messa-mobil?
Det var då det.
Nu skulle mantrat kunna utökas med; Inte Utan Min Fjantofån!

Det senaste i raden av oumbärliga, rent av livsnödvändiga saker jag inte vill vara utan är söndagshänget hos PastaMia.
För att vara en typiskt Svenssonfostrad kristen med föreställningen att döpa-konfirmera-vigas-begravas inom den kyrkliga sfären duger gott, har familjesöndagarna blivit ett absolut måste.
Att dessutom fått förtroendet att vara en av de fyra söndagsskolefröknarna - utan egentlig tidigare erfarenhet av slikt - är fantastiskt roligt.

Jag gillar ju uppenbarligen barn - check!
Jag har minst sagt  lätt för att förmedla historier - check!
Jag "kan" min Bibel - check!
(Så gott man nu kan kunna den)?

Idag gestaltade vi den unge Samuels väg in i profeternas värld.
Barnen fick vara Samuelar allihop, jag låg och "sov" i en soffa som den gamle prästen Eli och SnällaStella fick ge röst åt Gud!
Att leka in kunskap - oavsett vilken - är alltid mycket mer effektivt än krass katederundervisning.
Och av barnens eviga kramande och kelande efteråt att döma, gör vi det bra!

Därtill är det en lisa för både kropp och själ att hamna i ett sammanhang där verkligen alla (ALLA), har koll på vem jag är, vilka mina barn är, vad alla heter och faktiskt uppriktigt kan ta emot både glädje och sorg, gör att jag känner mig grymt hemma!
Hos allra äldsta lilla tant till yngsta barn!

Och idag har det bara varit en fantastiskt bra dag!

Under eftermiddagen flyttade vi fokus från en församling till en annan, eftersom Majblomman sjunger i Svenska Kyrkans barnkör.
Dagen till ära var det fest för alla små barn, döpta under det gångna året och barnkören skulle sjunga!

Döm om min förvåning när Majblomman är den första i kören att sjunga solo för den församlade menigheten - en hel vers innan hon lämnade över stafettpinnen till sin jämnåriga körkompis E?
Med tanke på att hon bara är nyfyllda sju, att ca 65 personer lyssnade på henne och hon aldrig tidigare framträtt på ett liknande vis, är jag grymt stolt över hennes (aningslösa) mod och relativa tonsäkerhet!

När hon sen på hemvägen glatt konstaterar att hon minsann ärvt "min stil" genom att vara både "snygg och kunna sjunga" - då svämmar modershjärtat över!

Cool är hon i alla fall!
 


5 kommentarer:

Märta sa...

Fantastiska, modiga, coola Majblomman! :)

Cicki sa...

Vilken skön liten Majblomma....:-)

Ezter sa...

Självförtroende är bra att ha :) Du ser till att ha fullt upp :)

Anonym sa...

Det är också min devis. Leka in kunskap. Fungerar så mycket bättre på alla sätt och vis.
Det är klart att du ska känna dig extra stolt över MAJBLOMMAN. :)

margareta börjesson sa...

Ännu en härlig skildring av en dag med de dina - i vid bemärkelse. Och stolta Majblomman, krama henne extra!