Ni fattas mig...

Det är vansinnigt mycket prat om kyrkogårdar och Allhelgonahelgen just nu.
Själv bär jag mina kära med mig och har geografiska avstånd som inte är så enkla att överbrygga.
Kyrkogårdsbesöken lyser med sin frånvaro men här hemma tänder jag ett och annat ljus för alla de som fattas mig.

Enklast är att tända ljusen för de som fick avsluta sina liv i en relativt hög ålder, för de som mot slutet led i sina kroppar.
Betydligt svårare är det att få veken att tända hos de ljus som symboliserar de som gick i förväg.

Jag har några som bor i mitt hjärta; Elias, Alice, Isak, Rakel, Ruben.
Till alla er som också "mistat" - en varm kram!