torsdag 12 juli 2012

Stenkrossaren och Ron Perlman

Ja jisses vad ungarna råkar ut för emellanåt.
Majblomman och Stenkrossaren var ute och for runt som stollar en stund på eftermiddagen och passade givetvis på att kliva runt bland de skrotade - men ännu inte bortforslade - bilvraken som pryder sin plats bakom vår lillstuga.
Fast de små-vilda-glada vet att de ska undvika skrotet för att inte riskera att göra sig illa.

I det ena vraket de kröp in i, bodde det många randiga odjur.
Väldigt randiga och väldigt odjurslika när de blev störda.
Majblomman fick nöja sig med ett stick på axeln men Stenkrossaren var inte lika lyckosam.
Ett på näsroten, ett på handleden och ett på låret innan de lyckats tråckla sig därifrån.

Nu är ena ögat igenmurat, ansiktet duktigt svullet och ungen stinker av rå lök och svalkande äppelcidervinäger.
Däremot är det ingen fara med svullna andningsvägar och sådant otäckt som storebror drabbades av för några år sedan.

Han är rätt lik den här figuren, även om sonen inte är fullt så hårig.  (bilden lånad på internet)





Ron Perlman i rollen som Vincent

3 kommentarer:

Ezter sa...

Vilken bra serie det var!
Stackars sonen...

Mammahäxan sa...

Stackars liten. Jag HATAR getingar!

Karin sa...

Aj då! Ja, getingarna är ovanligt många, tidiga och envisa i år..

Andra sätt - rent akut i brist på annat - kan man lägga snus på getingsticket, eller Oleum Basileum om man händelsevis råkar gå och bära det på sig.

Förvisso har jag aldrig provat det men det står i min tummade "Syster Märtas husapotek". Men bäst är nog arnica essensen ändå.