Vägen till målet!

I morse frågade Sheriffen när han skulle kunna ha sitt kalas.
Typ, öh, aldrig var jag på vippen att svara, vilket jag inte gjorde.
Lite vagt hänvisade jag bara till den fullt uppbokade månaden som ligger framför oss och de begränsade antalet oinbokade helgdagar som återstår.

Jag gillar fulltecknat schema precis lika mycket som jag gillar motsatsen.
På något vis är de tätt förknippade med varandra.
Får jag inte "ta dagen som den kommer-dagar" lite då och då, blir jag superstressad.
Aktivitet efter festligheter efter möten är bara en enda lång transportsträcka som ska klaras av.

Så vill jag inte leva.
Av samma anledning försöker jag hejda barnens tävlingslusta.
- Jag kom först, jag är etta! gastar telningarna förtjust när de lyckats sladda sig fram till matbordet/bilen/random annan plats, eller när de hävdar sin suveränitet i egenskap av äldsta barn i sammanhanget.
Jag stönar högt och fräser ;- Bra jobbat, du leder ligan ner i kistan!

Inte ett dugg politiskt korrekt men det struntar jag blankt i.
Visserligen är jag sjukt dålig på att baravara och Luther har sin fasta punkt i tillvaron på min ena axel men ändå är det så erbarmligt orimligt med denna stress och jakt på förstaplatsen i allt.
Nej, någon tävlingsmänniska med inbyggd vinnarskalle kommer jag aldrig kunna bli.

Slutdestinationen är inte det viktiga, vägen till målet betydligt mer intressant.
Ändå anser jag att jag är målinriktad?

Idag har jag med framgång undvikit att göra tråkiga-men-nödvändiga-saker.
Inget snabeldrakande, inget fläckletande, inget virvelvindsplockande.

Bara roliga-och-ganska-nödvändiga.
Kört barn till skola.
Mejlat en jobbtext.
Ätit senfrukost med de två fredagslediga små.
Scrollat runt bland bloggar,
Friserat Barbiehår.

Bara bra saker!

Ikväll blir det födelsedagsmiddag för husets äldsta manliga familjemedlem och sen får vi se, helgen är inte tokinbokad.
 Än!