tisdag 22 maj 2012

Felicia försvann - bland ormar och glosor

Idag har jag varit lika fragmentarisk som den bok jag hunnit läsa - "Felicia försvann".
Ett evigt okronologiskt hoppande mellan kyrkor och fikasällskap, mellan Norrlands landskap och huggormars pupillers utseende, mellan kycklingfiléerna och kvällsmackorna.

Men för att lämna dagens innehåll åt sitt öde och bara konstatera att vi haft en fin sommartisdag med trevligt sällskap och många olika typer av kunskapsinhämtande och därefter återknyta till boken.

Inget tvivel om att vinterns mest upphaussade debut var Felicia Feldts skildring av sin uppväxt i skuggan av sin berömda mor.
Då - ställde jag mig i kö för den på biblioteket - idag hade Pysselkungen med sig den hem.
Mellan varven i kastrullerna och förhören av engelska glosor, har jag plöjt igenom den.

Det är ingen svårläst bok även om den innehållsmässigt är tung.
Och som jag tidigare skrivit, är den inte sällan okronologisk och fragmentarisk, däremellan varvad med längre passager av självrannsakan och förtvivlan.

Om sanningshalten tänker jag inte uttala mig men som ett försvarstal för rätten att inte till varje pris sträva efter försoning, om rätten till en egen definition av sin barndom är den ett själsrivande och  konventionsbrottande stycke text som faktiskt etsar sig fast.

I mångt och mycket uppfattar jag den som en tragisk form av generationsföljande arvssynd.
En upprepningarnas upprepning.
En skadad mor, som skadar sin dotter, som skadar sin son - troligtvis inte av ondska och med illvilligt uppsåt men likafullt beroende på ett inövat och inlärt beteende.
Däri ligger bokens hoppfullhet - när den vuxna Felicia mentalt och bokstavligen sätter ner foten och bestämmer sig för att blod inte nödvändigtvis måste vara tjockare än vatten - får den lilla Felicia en form av försenad upprättelse.
Hit men inte längre ska huvudpersonen bidra till att det dysfunktionella förhållningssättet fortgår.

Oavsett om detta vore en fiktion eller är en verklighetsbaserad skildring av en uppväxt, har den kvalitéer, ett cirkulärt format angreppssätt på ett inte oproblematiskt - men heller inte ovanligt - nedtystat beroendeförhållande mellan vuxen och barn.
Med det menar jag att boken är läsvärd - även utan bakgrundshistorien som snart de allra flesta människor i detta land verkar känna till.

"Felicia försvann" är långt bättre än den massmediala sensationslystnad som ligger till grund för mångas uppfattning av de två huvudpersonernas liv och leverne.





7 kommentarer:

Anitha Östlund Meijer sa...

Jag kikade snabbt i den på en bokresa och tyckte den verkade stark
Hinner inte läsa hela just nu men lägger den på minnet
Ha en bra kväll
Kram

Märta sa...

Låter spännande på ett tragiskt sätt. Har hittills avhållit mig från att läsa den men nu blev jag ändå lite nyfiken.

Låter som du haft en härlig försommartisdag iaf! :)

Joanna Björkqvist sa...

Det jag tycker är så jobbigt är att en barndom inte går i repris... Därför har jag inte orkat läsa boken ännu, även om jag är nyfiken efter att ha hört Felicia prata om den på TV och självklart känner jag till Anna Wahlgren också, även om jag inte läst hennes Barnaboken av tusen skäl...

Hmmm, kanske ska jag ändå läsa boken... Nyfikenheten finns där...

Kram!

thejeanettishway sa...

köar nu på bibblan!
och jag har många tankar och funderingar kring detta "ämne".
har skrivit lite i min blogg under rubrik "mor och barn".
om just att det per automatik inte måste vara den alltomigenom frälsande största relation man har.
vilken fin rescension!!! jobbar du med att skriva såna?

LillaTuss sa...

Ska absolut läsa den. Det bestämde jag för länge sen men tack för påminnelsen

Ezter sa...

Jag har också tänkt läsa den. Gäller bara att komma ihåg det just när man är på bibblan!

Mångmamma sa...

Den är helt klart värd att ta sig igenom och Jeanette; Nix, jag jobbar inte med recensioner men tack ändå! :)