fredag 11 maj 2012

Barn behöver inte dagis, vuxna gör

Med jämna mellanrum blossar debatten om förskola kontra vårdnadsbidrag, pappamånader och kvinnofälla upp.
Experterna  och politikerna ryker i luven på varandra och har olika  - eller liknande - åsikter om det mesta som rör familjen som enhet.
 
I veckan gick författaren, relationsexperten och psykologen Eva Rusz ut med ett relativt bombastiskt uttalande om att ha tvååringar på dagis var som att bädda för större problem än den växande barnfattigdomen.
I alla fall om vi ska lita på Aftonbladets rubriksättare?

Idag offentliggör Kd sin nya variant av familjepolitik, där de öronmärkta pappa/mammamånaderna ska avskaffas, ersättningen för garantidagarna höjas och ytterligare 30 dagar ska läggas till.
Vänsterpartiet å sin sida, önskar att fri förskola från ettårsåldern införs och även att tiden ska utökas från 15 timmar till 30 timmar i veckan för att inte försvåra för barn till arbetslösa eller föräldralediga vuxna!?

Därtill är de forskningsresultat som presenteras, motstridiga.
Pisa-rapporten säger att kunskapsnivån i svensk skola sjunker oroväckande snabbt samtidigt som andra rapporter talar om de sociala och kunskapsmässiga fördelar barn som gått på förskola har gentemot hemmabarnen.
De allra mest socialt utsatta barnen som lever i en dysfunktionell miljö har stort behov av att bli sedda, där har förskolan/skolan en betydelsefull roll.
Invandrarfamiljer stängs ute från samhället genom de generösa föräldrapenningar som utbetalas retroaktivt till nyanlända och just de kvinnorna har en skyhög tröskel att ta sig över för att komma in på arbetsmarknaden.

Jag har inte allt forskningsunderlag att tillgå, inte heller kan jag med säkerhet komma med påståenden om hur det verkligen förhåller sig.
Frågan är inte en isolerad företeelse, helt ställd utanför övriga samhället men för att det inte ska svämma över alla bräddar, måste jag få koka ner det hela något och ge min bild av hur jag ser på samhällsutvecklingen.
Dessutom måste jag få generalisera och skala av alla de undantag från min tes som ändå är högst reella och i slutändan måste ges plats.
Alla de "undantag" från "normen", såsom ensamstående-, dysfunktionella- samt invandrarfamiljer, väljer jag att bortse ifrån.
Vårt samhälle av idag har byggts upp kring en  urbaniserad kärnfamilj.

För att ingen ska sätta kaffet i vrångstrupen, vill jag bara förtydliga att jag på inget sätt alls ser ner på alla de varianter av familjebildningar som existerar, jag förenklar bara för mig själv i sann demokratisk- eller om ni så vill; despotisk - anda.

Den stora massan lever - eller försöker leva i någon form av tvåsamhet - vilket gör att vi tittar på en stereotyp familj med två vuxna och ett eller flera barn!
Ställt i det perspektivet anser jag att det bästa för små barn, under två-tre år, är att vara hemma med en eller ett litet fåtal vuxna som vårdare.
Stora barngrupper och pedagogik är inget de är i behov av för sin utveckling.

Att påstå sig vara inkapabel till att stimulera sitt lilla barn och på så sätt motivera en tidig placering på förskola är kvalificerat skitsnack!
Då blir min omedelbara fråga, varför har ni barn?
Och hur handlingsförlamade är ni som föräldrar?
En tvååring tycker att det är jättekul att upptäcka sin omvärld, att leka "laga mat på riktigt", att träffa andra olika stora och små  personer.
Det är inget som förskolan har ensamrätt på att tillhandahålla.

Problemet uppstår när föräldrarna inte ser ekonomisk möjlighet att stanna hemma längre.
Och nu pratar jag fortfarande bara om en familj där det finns två vuxna och arbetsförmögna personer!

Det går!
Jag lovar, det fungerar så länge inte boendet äter upp för mycket och där det faktiskt existerar en eller flera möjliga födkrokar.
Vi drog runt en tvåbarnsfamilj på studielån och en knapp halvtidslön med en relativt dyr hyra för lägenheten i Stockholm i början av 90-talet.
Det var långt ifrån glassigt men vi överlevde.
Ok, lägg av säger ni nu, det där var för över tjugo år sedan, före den ekonomiska krisen, innan regeringsskiftet, för länge sedan helt enkelt.

Jo, visserligen men andemeningen är att vi har blivit lite för bekväma, överlag.
Många är de föräldrar i min närmiljö, som inte ser att de faktiskt kan
skippa husvagnssemester, skidresa och stor villa med två bilar, ny platt-tv och designerkläder till barnen.
Under en begränsad period.
Som ser det som en självklarhet att de ska skola in sina ett-ettochetthalvtåringar på dagis, som i sin tur får längre arbetsdagar än föräldrarna.

Motsatserna finns också.
En familj, har med en arbetslös förälder och en med föräldrapenning, levt i en stor villa med renoveringsbehov och fått det att gå runt.
Oavsett vad de vuxna kommer med för argument, är det möjligt för de flesta att dra ner på anspråken och leva billigare än vad de gör.
Om de vill!

Och även om förskolor skiljer sig från varandra i personaltäthet, kvalité och storlek på barngrupperna, oavsett om barnet är mer eller mindre socialt, oavsett om vi  har några faktiska bevis på att morgondagens unga vuxna är känslomässigt avtrubbade beroende på tidig dagisstart eller ej är det fortfarande inte i första hand barnets behov som styr inskolningen på förskola.

Det är alltid förälderns ekonomiska situation - inbillad eller reell - som styr.
Alltid.

Och nej - jag försöker inte ge andra dåligt samvete för att de har sina småttingar på dagis, jag är övertygad om att de allra flesta föräldrar vill sina barn väl men att gömma sig bakom floskler som att "barnet trivs och utvecklas så bra", eller "vi har inte råd", är att förenkla problematiken.

Allting är alltid mycket mer komplext än vad det ser ut att vara!


13 kommentarer:

Lady Gaggig sa...

Jisses!
Min puls är på säkert 150 nu, efter att ha läst ditt inlägg här faktiskt två gånger. NOGA!

Och Du har verkligen satt fingret på PRECIS ALLT JAG TYCKER, KÄNNER och STÅR FÖR!
Jag bugar mej och instämmer i vartenda ett av dina skrivna ord här!

Vi är ju vänner även på facebook, och som du kanske såg så tog jag upp just detta i går eftermiddag.
Inte många kommentarer på inlägget, men en del tycktes bli sannolikt förolämpade. Varför????
Trampar vi på en inflammerad tå?

I flera år har jag tyckt så här och anpassat matsäck och semestrar efter både föräldrapenning, sjukskrivning och vår egen "lågkonjunktur". Man MÅSTE det om man verkligen vill prioritera sina små (och inte har obegränsat med pengar).
Dyra bilar och ett liv med semestrar utomlands, tjusiga kläder osv står då automatiskt tillbaka för oss som av hela vårt hjärta VILL ge våra barn den tiden i deras tidiga ålder. VAD är felet med det?
Ja, jag skulle kunna hålla på och fylla din blogg med mina argument och egna erfarenheter OCH självklart ibland också svårigheter.
Men det ska jag inte.

Jag ska bara säga en sak till:
Inte för en enda sekund har jag ångrat att jag slog knut på både mej och vår ekonomi för att få dessa åren tillsammans. Dom har varit mer värda än allt annat!!

Och även om inte alla vill prioritera som jag (och du?) så måste vi också respekteras för att vi tycker som vi tycker!

Barn behöver sin familj, så ÄR det bara! Skaffa barn till kommunen och samhället har i alla fall inte jag gjort!
Basta!

Hoppas det är okej att jag länkar till ditt inlägg här därifrån mitt inlägg på facebook.
Jag vill inte kopiera all din text här, men skulle lätt kunna stå för vartenda ord du präntat här.
Så TACK!!

Massa kramar...
Jenny- Moj

Madlar sa...

Du sticker ut hakan du.....och av mig får du omgående en stor puss. Jag blir jätteledsen när vissa föräldrar pustar om att det är tråkigt hemma, att barnen mår bäst av att vara på dagis, att de blir understimulerade hemma etc etc etc.
Nej, vi hade inte många slantar över vilket berodde på att jag var hemma med döttrarna så länge jag fick för att sen jobba deltid natt. Vi pusslade, trixade o vek oss dubbla för att slippa lämna dem på dagis. Tyvärr, tyvärr lät jag mig övertalas av hab att lämna in yngsta, cp-dottern, på dagis 15 tim/v för att "stimulera" henne vilket jag idag kan ångra. Att vara hemma var den härligaste perioden i mitt liv. Vi levde billigt med hemmagjord barnmat, sylt, saft, långkok etc. Till följd av att jag var hemma så mycket blev vårt hus en "ungdomsgård" där dörren alltid stod öppen. Jag är stolt över att ha varit en riktig morsa och ångrar inte en dag av umgänge med mina underbara och hett efterlängtade döttrar.

Tobias Gustavsson sa...

Jag står inte för långkok eller den bästa barn-förälder MEN jag gillar att någon som du vågar säga de här sakerna för vi människor glömmer gärna bort ibland (även jag) varför vi skaffar barn överhuvudtaget. Förhoppningsvis är kärleken det första starka instrumentet. Men genom att du belyser ämnet så påminner du oss alla föräldrar att det finns val att välja. Att välja vara hemma eller välja förskola, i alla de flesta av oss kan välja om vi lyfter blicken över plattskärmens vara eller inte vara/// kram

Hanna Lans sa...

Tyvärr är ju vi som avviker från den norm du nämner, en precis lika stor grupp som "normen". Därför anser jag att debatten är obsolet. Vi är lika många grupper med lika många olika behov.

Det jag dock instämmer med vad gäller precis varenda grupp, är att vi är väldigt bekväma. Vill ha lite mer pengar, lite större hus, lite nyare bil. Detta börjar bli ett stort problem för våra barn.

Förskolechef som jag är, ser jag exempel på alla grupper föräldrar. En sak som aldrig tas upp i sammanhangen, är att det inte sällan är så att föräldrar är rädda att förlora sina jobb om de stannar hemma alltför länge. Och då kan det vara svårt att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Vi pratar alltså inte om att leva knapert i några år, det kan bli ganska många. Och jo, det finns många arbetsgivare som puttar undan föräldrar som stannar borta länge.

Jag såg också prgorammet Debatt igår och håller med än här och än där. Däremot blir jag sur när någon säger att barn inte kan lära av andra barn. Det är fantastiskt att se hur två 1-åringar fixar tillsammans, hur en 5-åring lär en 2-åring, etc!

Småländskan sa...

*står upp och applåderar*. Än en gång satte du spiken i!!! Speciell lång applåd ger jag åt din omedelbara fråga, varför har ni barn?
Håller också med och förstår exakt vad Hanna Lans menar.
Du blir bara bättre och bättre mångis.

Mamma Mimmi sa...

Stående ovationer här också! Behöver egentligen inte läsa längre än rubriken för att veta att du lika välformulerat som alltid kommer att sätta de perfekta orden på mina tankar och känslor. Tack!

Mångmamma sa...

Tack för alla positiva tillrop och Hanna - jag är högst medveten om att jag gör det enkelt för mig när jag "utesluter" en stor grupp människor ur mitt resonemang.

Likafullt är min kärnpunkt att det inte är barnets behov som styr inskolningen på dagis, inte heller barnets sociala utveckling står och faller med en dagisplats.
Det är fortfarande den vuxnes behov av en lön som styr.

Jag har ingen universallösning på problemet med att riskera att bli frånåkt på jobbet men med risk för att sticka ut hakan ännu lite längre - vad är viktigast?
Ett jobb, ett speciellt jobb eller barnet/barnen?
Bara en fråga att spinna vidare kring!

För min familj är det kanske löjligt enkelt, som fick barn först och började sträva efter status sen.
Vi har hela tiden rättat mun efter matsäck - något som känns privilegierat att kunna hävda.

Tyvärr har jag missat programmet Debatt men om det finns folk som påstår att barn inte kan lära barn, då är de ute och cyklar.
Det räcker med att se på min egen skock för att se hur mycket mer minstingen klarar av än vad den allra äldsta kunde vid samma ålder!

Och som sagt; Allt är mycket mer komplext än vad vi vill tro och vad vi kan se!

Eva Holmquist sa...

Hej!
Det är nog inte riktigt så enkelt som du gör det heller... ;-)
Jag älskade att vara hemma med barnen när de var små och hade gärna stannat hemma längre. Bryr mig inte ett dyft om status och att åka på semestrar och allt annat som om jag läser ditt inlägg rätt är anledningen till att föräldrar börjar jobba när mamma/pappaledighetsdagarna tagit slut.

Om jag hade valt att stanna hemma istället för att gå tillbaka till mitt jobb så hade jag inte haft det kvar. När barnen sedan blivit tillräckligt stora för att jag skulle vilja jobba igen hade jag med största sannolikhet inte kunnat få något jobb. Det innebär att jag därmed varit helt beroende av att min man kan försörja mig (inga sjukdomar eller liknande är tillåtna).
Status är inte viktigt. Mina barn kan klara sig utan dagis tills de börjar förskolan. Men jag vill ha möjlighet att kunna försörja mina barn och mig själv om det skulle krävas. Kvinnor har i alla tider tagit de jobb de kunnat få och försökt se till att deras barn har det bra under tiden. Det valet måste också vara ok. Varje familj måste lösa sin situation på ett sätt som blir så bra som möjligt för dem...
Kram Eva vars barn tycks klara sig utmärkt trots att jag började jobba när föräldradagarna tog slut

Eva Holmquist sa...

Och Hanna, jag såg att du tog upp just den komplexiteten med risken att förlora sitt jobb när du stannar hemma i ditt inlägg. Det är precis som du skriver en reell risk. Dessutom i många yrken uppfattas det som misstänkt om du varit borta för länge så du får inget nytt jobb hos någon annan...

Cicki sa...

Jag är också oerhört glad över att jag valde att vara hemma när barnen var små. Det känns som en ynnest idag och även "barnen", som idag är vuxna, pratar om hur bra de tyckte det var. Även om de fick avstå en del.

Däremot är jag oerhört glad att tre av våra barnbarn kan få vara i förskolan och bli stimulerade. Det skulle de inte bli hemma, eftersom sonhustrun tyvärr är väldigt dysfunktionell på många sätt.

marina sa...

håller med dig!länkar till detta inlägg i min egna blogg :)

Issa sa...

Nånting säger mig att du inte gillar Lady dahmer men här kan du läsa ändå, om du vill.
http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/may/utkast-maj-11-2012.html

Och mer om kroppar och storlekar och sånt kan du läsa här, om du vill.
http://fegpoeten.wordpress.com/2012/05/14/ar-vi-nojda-om-vi-maste-kla-av-oss-visa-upp-oss-och-skrika-ut-det/

Kanske finner du det ointressant. men då kan du ju bara klicka bort;) krama

Evelina sa...

Kom in hit via nån artikel... håller med om det som sägs! Är hemma med en treåring och en ettåring för tillfället och känner väldigt starkt för det. Vårdnadsbidraget ger inte mycket, men det gör att det går runt lite lättare för oss med en lön.

Det jag ville kommentera på (förutom att säga amen) är det där med att barn inte skulle lära sig av varandra. Det jag tänkte på när jag lyssnade på debatt var i grupper med 1-3 åringar som lär sig av varandra. Det kanske inte är riktigt lika givande som mellan en 5 och 2 åring. Sen kan jag ju tycka att barnen främst behöver närhet till en vuxen för att lära sig när de är små.