måndag 7 maj 2012

Att uppnå individuell idealvikt

Vintern var för mild.
För snöfattig och för kort.
Våren hittills för ljum och de små-vilda-glada för duktiga på att sysselsätta varandra.

Innan någon får dåndimpen över alla dessa påståenden, vill jag bara härmed frankt meddela att jag verkligen inte levt som jag lärt.
Jag brukar vara duktig på att predika sambandet mellan intag-uttag.
Att sund och balanserad kost i kombination med ständig rörelse, automatiskt leder till en idealvikt.

Jo pyttsan också!
För några veckor sedan insåg jag att jeansen började strama, att några märkliga volanger hade dykt upp ovanför byxlinningen.
Hua!

Ändå har jag inte mycket till övers för den rådande BMI-hetsen, som ni redan vet.
Jag höll mig helt klart inom "normalspannet" men var absolut inte tillfreds med den gångna vårens ost-och-vin-sullande, som definitivt parkerat sig i ett snyggt extrabälte runt kroppen.
Dessutom har vi haft en betydligt mildare vinter än de två tidigare, vilket lett till att ved/foder/vatten-släpandet inte varit fullt så betungande (och nödvändigt), detta år.
Inte har jag behövt fara runt som ett torrt skinn efter de små heller, på samma sätt som tidigare.

Dags att ta krafttag och då menar jag verkligen ingen bantningskur, något tokdietande eller hysteriska träningspass.
Bara lite sans och måtta med vad jag stoppar i mig och hur mycket jag rör på mig.
Resultatet har inte låtit vänta på sig.
Jag har fortfarande några kilon kvar innan jeansen sitter där jag anser att de bör men drygt två kilo är borta på tio dagar.

Egentligen handlar detta inte om hur duktig jag är, eller hur värdelösa andra är som oavbrutet kämpar med vikten men misslyckas.
Det handlar mycket mer om hur indoktrinerade vi blivit av centimeter och kilon, tabeller och olika uträkningar som ska tala om för oss om vi är normala, överviktiga eller direkt feta.
Jag är fast förvissad om att vi är stöpta i olika former, att vi alla känner av när kroppen inte riktigt är på topp, att alla har en högst individuell idealvikt som passar oss själva bäst.

Vi har alla olika uppsättningar gener som styr, arvsanlag som stretar mot att uppnå någon form av jämvikt..
Att därifrån sträva mot en likriktning i ett, i mångt och mycket sjukligt, kroppsideal, gör att alltför många jojo-bantar sig till övervikt.
Uppenbarligen faller jag själv inom ramen för det "normala", både vad det gäller BMI och centimeter kring midjan, även om jag travat uppåt i tyngdklasserna.
Ändå är jag inte helt tillfreds med mig själv. 
Min vanliga vintervikt passar bättre ihop med min garderob än den nuvarande barlasten jag släpar runt på.

Och ni andra, hetsa inte upp er över den kommande badsäsongen, det är betydligt roligare att simma och bada utan att frysa, så lite hull behöver vi alla.

I eftermiddag ska jag och Majblomman på hälsosamtal hos skolsköterskan.
Visserligen är det en nyanställd men det ska bli mycket intressant att se om även denna vill räkna ut dotterns BMI?
Precis som hennes föregångare gjorde med min Pysselkung för ett år sedan.


8 kommentarer:

Mammahäxan sa...

Gillar din sunda och kloka inställning!

Leif B Frid sa...

trivselvikt är nog så nära idealvikt det går att komma. När jag la pipan på hyllan för snart tre år sedan var det helt plötsligt byxor som krympte snabbt. Den nya vikten håller sig stadigt i de nya byxorna och jag går med lätthet runt Finjasjön på 18 kilometer så detta får blir min trivselvikt och därmed idealet.
Tack för dina kloka tankar, kära Mångmama

Mångmamma sa...

Mammahäxan, Tack.
Leif; Trivselvikt är ett utmärkt namn på det jag menar med idealvikt.

Anitha Östlund sa...

Min kropp mår bäst av att vara smal, och just nu är den lite mullig så jag tänker ta långa promenader med hundarna
Banta har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra
Kram

Anders Lord sa...

Men lite orättvist är det allt, att det finns tusentals metoder och sajter för människor som väger för mycket, men inte någonting alls för oss som är smala som tändstickor och gärna skulle vilja lägga på en tio kilo eller så men inte kan, hur mycket vi än vräker i oss. Nåja, jag antar att det finns värre problem. Alltid kul att läsa dig, Mångmamma!

Mångmamma sa...

Anitha; Jag kan nog bara föreställa mig dig som smal.
Anders; Har du tänkt på hur pendeln har svängt över åren? Från skönhetsidealet med Zorn-kullor och dessförinnan feta-rika-slippa-arbete, till nutidens hets om trådsmalt och redigerat klädhängarideal! Men visst, det är nog faktiskt svårare att gå upp i vikt för en del spindeltunna, än att peta av sig överlast.

Ezter sa...

Men jag är fet, fast jag inte är rik och jag trivs inte alls med min kropp.

Cicki sa...

Håller med Ezter. Det är inte alls kul när man inte trivs med sin kropp och har svårt att göra något åt det. Här är det medicinintag och en galopperande överproduktion av sköldkörtelhormon som ställer till det med övervikt. Plus en söndervärkt kropp som inte klarar någon form av hårdträning.

Vi försöker med promenader och vattengympa så får vi se hur det slutar. Men det känns väldigt jobbigt och tröstlöst.