torsdag 10 maj 2012

Att ifrågasätta

Jag har ett auktoritetsproblem!
Ett gravt sådant.
För det första vet jag alltid bäst själv.
För det andra har jag alltid rätt.
Och för det tredje hyser jag ingen som helst respekt för så kallade överhögheter i egenskap av just deras titulerade överhöghet.

Kungligheter, adel, präster, politiker, läkare eller annat så kallat "fint folk" gör inte att jag per automatik böjer på nacken i vördnad.
Något jag däremot har en stor portion respekt inför, är kunniga människor som vill sin omgivning väl.
Därför kan jag uppskatta en engagerad meningsmotståndare, se upp till en godhjärtad och kompetent lärare, fascineras av en mångsysslare som oavbrutet får saker att hända.

Det komplicerar min tillvaro något, även om det är högst självförvållat.
Jag förväntar mig att mina barn ska vara ifrågasättande, bångstyriga, frågvisa och utforskande.
Samtidigt som jag i själ och hjärta uppmuntrar ett sådant beteende, är det påfrestande att tampas med barns upptäckarlusta dagligen och stundligen.

I grund och botten är jag skeptisk till så kallade experter som vill dyvla på oss råd om hur vi ska leva våra liv, hur vi ska uppfostra våra barn, äta, motionera, pensionsplanera, rösta eller förhålla oss till vår omvärld.
Människan är per definition en kolbaserad känslostyrd flockvarelse till livsform.
Att hävda att vi uppför oss objektivt och rationellt är en förbannad lögn.
Vi är subjektiva och irrationella, färgade av vår samtid, vår miljö och nuvarande samhällsskick.

Att då gå ut med råd och pekpinnar om hur skadligt det ena eller andra är, om hur vi bör uppföra oss borde ju vara något jag definitivt håller mig för god för?
Tvärtom, skulle jag vilja påstå.

Jag är ju inte heller något annat än en känslostyrd, kolbaserad flockvarelse.
Jag försöker verkligen inte döma hur andra väljer att leva sina liv men jag kan inte låta bli att förfasas över dumhet.
Över inskränkthet, fördomsfullhet och viljan att alltid "gå i led".

Samhället skulle säkert ha en hel del att förlora på att fler betedde sig som självständiga tänkande individer, anarki skulle hota men samtidigt skulle vi på riktigt kunna få uppleva mångfald.
Då inte bara i termer om kulturell och religiös mångfald, ett begrepp som myntats först de senaste decennierna, om ens det?
För mig innebär mångfald motsatsen till enfald.

Och enfald är en styggelse.


15 kommentarer:

Ezter sa...

Amen!

Lippe sa...

Bra skrivet!! En av de saker jag är mest nöjd med i mitt liv är att ungarna blivit empatiska och ifrågasättande med integritet. Precis som du säger så tycker jag att det är viktigt att förstå att det finns ingen överhet per automatik, ingen som man behöver känna underlägsenhet inför pga deras befattning eller titel utan bara känna respekt inför människor på grund av hur de är. Det här är något som den äldre generationen, våra föräldrar har jättesvårt för, och vi har haft många diskussioner om det och det som vi ser som ifrågasättande och friskt eget tänkande ser de ofta som respektlöshet.
Ja, jag går igång på det här för jag tycker det är så viktigt och som vanligt beskriver du så bra!!
KRAM!

Tobias Gustavsson sa...

De där auktoritetsproblemen gillar jag....Din text är förbluffande målande i allt du skriver och dessutom känns det bra inför lördag att veta att du inte böjer på nacken för mig,hihi///

Kalle Byx sa...

Bra tänkt, bra formulerat tycker en annan kolbaserad känslostyrd flockvarelse.

LLLe sa...

Flerfaldigt medhåll från 'massan'-de e jag de!Hur gick det me underbetalda kyrkfrun?LLLe

Småländskan sa...

Jodå, jag håller med! Men det visste du redan.
Kram till dig mångis!

Lippe sa...

Du har en utmaning hos mig!

Mammahäxan sa...

Jag har alltid rätt. En gång hade jag fel. Fast då hade jag rätt, om att jag hade fel;)

Tycker att du har många kloka tankar kära Mångmamma.

Anitha Östlund sa...

Jodu, som man sår får man skörda heter det visst. Våra barn blir säkert chefer eller nåt med den enorma vilja de besitter. Framför allt minstingen som t.o.m får andra vuxna att lyda.
Han vet var skåpet ska stå.

Jag kan böja mig inför äldre eftersom jag fått lära mig att ha respekt för dem, men jag viker mig inte en enda millimeter vad det gäller barnen. Det har min svärmor lärt sig, och hatar.

I övrigt håller jag med.
Du lilla kloka kvinna
Kram

Anitha Östlund sa...

Jodu, som man sår får man skörda heter det visst. Våra barn blir säkert chefer eller nåt med den enorma vilja de besitter. Framför allt minstingen som t.o.m får andra vuxna att lyda.
Han vet var skåpet ska stå.

Jag kan böja mig inför äldre eftersom jag fått lära mig att ha respekt för dem, men jag viker mig inte en enda millimeter vad det gäller barnen. Det har min svärmor lärt sig, och hatar.

I övrigt håller jag med.
Du lilla kloka kvinna
Kram

Kristina Svensson sa...

Heja!

Cissa sa...

Du är i sanning en kunnig människa, som vill din omgivning väl! :-)

Så välformulerat, så rätt!

Tänk om fler och rätt personer kunde inse...

Kram

Mångmamma sa...

Tack snälla för alla glada tillrop!

Lippe; Du sammanfattade klokt!
LLLe; Kyrkhistorien fortsätter, sakta ...
Tobias; Ha, knappast! :)
Anitha; Min minsting är också ytterst bestämd!
Mammahäxan; Så där tänker jag med - om att ha rätt om att ha fel!
Ezter; :)
Kristina, Kalle Byx och Cissa; Tack!
Småländskan; <3 Kram till dig med.

Märta sa...

Klok du! Att inte svälja allt auktoriteter serverar men samtidigt vara ödmjuk och nyfiken är nog den bästa förutsättningen för att bli en autentisk människa.

Issa sa...

Kaboom! Där du! Träffsäkert. Jag skulle vilja skriva något långt och smart här men jag nöjer mig så här.