fredag 30 mars 2012

Vad är normalt?

Men det är väl klart som korvspad att det är i första hand frågan om att "medvetenheten har ökat".

Bara att göra jämförelsen med 1880-talets "resandesjuka", där unga män plötsligt kunde dyka upp i fel stad och fel land och hävda att de handlat under påverkan av nämnda sjuka.
Hade de dessutom fått ett läkarintyg på att de led av åkomman, hade den lokala polisen bara att ombesörja hemtransport till rätt europeiskt land.
Knappt 30 år senare, existerade inte begreppet längre.
Sjukdomen - som knappast ens hade varit en sjukdom - hade upphört.

Utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se sambandet mellan den ökade friheten, resorna för att "dricka brunn" och sommarnöjena som de mer välbeställda hade råd att kosta på sig, vilket ledde till att den mindre bemedlade arbetarklassens medborgare villa ha det lika gott ställt.

Finns inte diagnosen - existerar inte sjukdomen.
Först när vi vet vilka symptomen är, går det att ställa en diagnos som i sin tur behäftas med en avvikelsernas stigmatisering.
Det finns fler exempel på detta.
Till exempel kvinnor som under förra seklets början, diagnostiserades som hysteriska eller nervklena.

Om alla de barn och ungdomar som idag efter en långdragen utredning, får eventuella mediciner och en stämpel i pannan på vad som felas dem, är vi ändå inte i närheten av att kunna möta dessa "bokstavsbarn" på ett adekvat sätt.
Visst finns det eldsjälar som reser land och rike runt för att föreläsa, upplysa, hålla seminarier och pratar sig blå för ett öka medvetenheten - men så länge det fattas ekonomiska och kvalitativa resurser för att underlätta dessa människors vardag, kommer de alltid ha att slåss mot omgivningens fördömande syn.

Jag är inte emot att människor får hjälp med de svårigheter de kan tänkas möta, inte heller är jag emot att samhället gör plats för alla.
Tvärtom.
Men att bortförklara alla mindre sympatiska, mer högljudda och utåtagerande barns beteenden med att de säkert lider av något inom autismspektrastörningshållet - det är att förenkla.
Inte heller det omvända beteendet med introverta och tystlåtna barn bör omedelbart tydas som att det är något "fel" på dem.

Vissa ungar har aldrig fått lära sig vilka regler och gränser som finns mellan människor i ett samhälle för att det ska kunna fungera friktionsfritt.
Andra verkar vara predestinerade att växa upp under turbulenta former i sitt sätt att möta omvärlden.
Åter andra har en social uppväxtmiljö där de inte tillåts att ta plats, blomma upp eller få tillfällen att interagera med andra, som på sikt skulle kunna hjälpa dem att våga ta för sig lite mer.

Och är det verkligen så förtvivlat viktigt att till varje pris sätta ett epitet på alla?
De allra flesta unghyvlar växer upp till förhållandevis sansade vuxna.
Under tiden gäller det att alla med mer erfarenhet (vuxenvärlden), hjälps åt med att lotsa de med färre erfarenheter (barn).

Visst finns det bokstavskombinationer.
Visst behövs det i vissa fall både assistenter, mediciner och terapi men kanske inte i riktigt den omfattningen vi ser nu?

Letar vi efter avvikelser och "fel", kommer vi hitta det.
Oavsett vad vi sen kallar det för.

11 kommentarer:

Mångmamma sa...

Sen kan man ju undra över om det verkligen är en "sjukdom" vi har att göra med, när vi pratar om autism, med tanke på vad DN har sin ingress!?

oumberligating sa...

Bra, klokt och viktigt inlägg!
Gå nu verkligen inte direkt in på min blogg, jag har tappat det mesta av min "klokhet"...får jag skylla pår våren? Eller är det så enkelt att jag bara är en man, även manlighet har beskylts för att vara en "åkomma"!
Vilket som helst vill jag önska dig en fin och trevlig helg!
Kram ifrån Oumberlige Peter!

oumberligating sa...

Haha...underbart, vilken tur att du har koll på fötterna och tummarna, skulle vara lite ofräsht om man begravdes bara 6 tum under jorden, kanske skulle något sticka upp och chockera flanörer på kyrkogården...med sticka upp menar jag eventuellt näsan eller tårna...eller fötterna...nu blev det rörigt!
Fast 6 fötter under jorden känns lite "grunt" det med?
Som sagt, ha en fin helg!
Kram ifrån Peter!

Mammahäxan sa...

Om man screenade alla så skulle de flesta människor visa drag av någon neuropsykiatrisk diagnos.
Självklart finns det människor som behöver hjälp och medicin men ibland så tror jag att framförallt barn får medicin inte för att de behöver utan för att de ska "passa in" i skolan och samhället. Detta gör mig illamående.

LillaTuss sa...

Mångmamma min vän... du vet vad jag jobbar med så jag hoppar över den här diskussionen. Dock är den viktig :)

Joanna Björkqvist sa...

Det här är tveklöst en av de mest intressanta frågorna - inte minst inom skolans värld, där jag tillbringat tolv yrkesverksamma år.

Jag brukar jämföra med en meter-linjal. När jag var liten fanns det alla sorters människor (så var det absolut!) och normal var man om låg mellan sådär 30 och 70 cm. Sedan hade vi lite avvikelser mellan 5 och 30 och sedan mellan 70 och 95. De som låg utanför det var mer uppenbart avvikande på något sätt.

idag verkar det som om det som anses normalt ligger mellan 45 och 55 cm... Det är en mycket intressant utveckling.

Måste också säga att jag tyckte mycket om din kommentar hos mig om att livet blir mer och mer tillknycklat, men också lättare att förhålla sig till. Det är väldigt klokt. Jag har aldrig tänkt på det så, men det sorterade en del tankar för mig, faktiskt. TACK för det!

Hoppas du får en fin fredagskväll! Kram!

Ezter sa...

Så sant, så sant! Trevlig helg på dig nu!

Mångmamma sa...

Peter; :)
Mammahäxan; Runda barn passar illa i fyrkantiga hål ...
Hulda; Jag vet! <3
Joanna; Mycket bra jämförelse. Kul att du uppskattade min kommentar också.
Ezter; Tack! <3

madelein - mamma till sex sa...

Ja, du vet ju vad jag tycker. Jag vet i varje fall att så länge inte alla barn möts för den de är utan för hur de är så kommer diagnoser behövas. Det finns ju massor av bra idéer rent teoretiskt men det är ytterst sällan det fungerar i praktiken.

När Björklund snackar om lika för alla tänker han inte på att alla inte är lika. Han har tillsammans med regeringen tagit bort möjligheten för lärare att skräddarsy utbildningar så de passar alla och det är bara en av alla försämringar.

Vist kan det vara stigmatiserande och visst läser man på sina håll om överdiagnosticering. Tyvärr tror också många att medicin är en universallösning. På Sahlgrenska universitet kom nyligen en studie som gått 20 år tillbaks i tiden inom vuxenpsykiatrin som snarare visade på en underdiagnosticering med ca 20% av de som sökt inom psykiatrin.

Så länge det finns fördomar och folk inte accepteras för de de är så behövs tyvärr diagnoser :-)

Cicki sa...

Jag tycker naturligtvis också att alla ska mötas för den de är. Det vet du att jag tycker. Nu är det ju så att vissa barn/ungdomar/vuxna har en skada av något slag, te x en hjärnskada. Den kan man inte bortse ifrån. Ibland måste man få hjälp med den. Då menar jag inte för att andra ska kunna se mig som jag är. Utan att jag kanske behöver medicinsk hjälp för att möta min egen dag. För att helt enkelt kunna klara av att möta en vardag.

Så jag både hissar och dissar ditt inlägg. Du vet vad jag menar.

Sedan måste jag bemöta Madelein med att det var faktiskt socialdemokraterna som började nedrusta vår skola. Först genom att göra den kommunal. Den stora nedrustningen, som jag ser det, kom när de i början på 90-talet genomförde gymnasiereformen. Där svek de alla barn som inte har så lätt för sig alla gånger.

Jag säger inte att skolan är bra idag heller, men rätt ska vara rätt.

Issa sa...

Jag ska svara så fort hamstern vaknar.