onsdag 1 februari 2012

Vem är det som kommer mest i kläm?

När det kommer till separationer och vårdnadstvister, står sig de flesta pappor slätt.
Oavhängigt om de funnits med som närvarande fäder eller inte, har de mycket liten rätt till kontakt med sitt barn - om nu mamman sätter käppar i hjulet.

Jag har en bekant som står mitt uppe i en smutsig och näst intill hatisk situation, där mamman lämnat sådana uppgifter till socialtjänsten att pappan inte har mycket att göra än att stå tillbaka, medan tiden går.
Visserligen har föräldrarna gemensam vårdnad men mammans utsago har större trovärdighet i myndigheternas ögon.
Trots omgivningens vittnesmål om ett labilt beteende, akuta poliseskorter till psykakuten och ett eskalerande ätstörningsproblem, anses mamman vara en bättre förälder än pappan.
Att pappans kontakt med barnet är i princip omöjliggjord, genom mammans vägran till samtal och samarbete, undanhållande av barnet och smutskastande av mannen, gör att hans chanser till fortsatt delad vårdnad, eller egen, blir än svårare.

Anklagelserna haglar, redan uppgjorda överenskommelser bryts och skitsnackandet tar oanade proportioner
Omgivningen befinner sig mitt i ett regelrätt krig där kvinnan står för anfallet och mannen för reträtten.
Att förhålla sig neutral är detsamma som att begå högförräderi.

I centrum står ett litet barn som behöver båda sina föräldrar.

Hur var det nu med FNs barnkonvention och socialtjänstens "Barnperspektiv"?

15 kommentarer:

LyckligaPraliner sa...

Jag som inte brukar svära säger nu - Jag blir så förbannad!!! Jag är så trött på detta!! Kan på ett ögonblick utan att fundera räkna upp tre pappor som har det precis som du beskriver, mer eller mindre. De s.k mödrarna gråter, ljuger och beklagar sig över hur hemskt de har det. Och ändå vet alla andra sanningen men det hjälper inte. Socialassistenterna själper mer och mer istället för hjälper. Som vanligt är det barnen som kommer i kläm. Har tyvärr själv erfarenhet av detta och känner flera andra. Har hört socialassistenter säga att det är långt mer vanligare att pappor mister vårdnaden fast de egentligen skulle haft den. De blir misstrodda och får sämre hjälp. Visst är det lika fel omvänt också men nu var det pappor det handlade om och det faktum att de faktiskt ligger mycket sämre till. Skit säger jag bara!! Hur kan det vara så här?!

Ann-Louise

Susann sa...

Ja, pappor har det inte lätt. Men jag har en vän som just nu har fått lämna familj, släkt och vänner och fått flytta många mil bort. Hon har fått sälja husdjur, och sin släktgård för att mannen som hon fick barn med förföljer henne. Han har hotat henne och slagit henne, även när hon var gravid. Hon lever under ganska taskiga förhållanden, och hon är alltid ledsen. Trots detta ska hon bli tvingad till att lämna barnen till pappan, vissa helger i månaden. Hur känner man sig då? Det finns nog inget rätt eller fel i sådana här sammanhang, men hur eller hur kommer barnen i kläm.

Esbe sa...

:(
Tvister är trista. Har också en bekant som har det sådär, mamman verkar misshandla barnet (finns bilder som styrker detta) han får inte ens träffa det! (dom på det)

Grrr.... och mutter!

Cicki sa...

Tyvärr så är det oftast mamman myndigheterna tror mest på. Jag har en killkompis som blev anklagad för incest av barnens mor. Det tog lång tid innan det klarades upp att han var totalt oskyldig. Hon erkände själv sedan att hon hittat på för att hindra honom från att träffa barnen.

Det finns inga vinnare i sådana här saker. Enbart förlorare och den/de största förloraren är barnet/barnen.

Vi pratade om det här igår att det skulle finnas grupper inom socialtjänsten som fick extra utbildning på sådana här saker. Då menar jag även där man omhändertar barn och där socialtjänsten får hand om kriminella ungdomar som är för unga för att dömas. Det sker alldeles för godtyckliga bedömningar vid omhändertaganden och det är för stor flathet när det gäller barn som är på väg in i kriminalitet.

Inget ont om socialtjänstemän. Det handlar mer om att de är för få, de har för små medel att röra sig med och inte rätt instrument för att ta tag i saker och ting på rätt sätt.

Författarvisionären Ebba sa...

Sådana här fall gör mig så ledsen och rasande - tyvärr inte ovanliga.

Fröken Hulda sa...

Funderade ett tag på om jag skulle kommentera nu eller när jag stämplat in på jobbet. Säger bara... oproffsig soc-kärring om hon tar mammans parti rakt av. Har sagt det förut... BBIC = Barn Behov I Centrum. Nåt som de flesta soc.kontor gått utbildning i. Samt Barnkonventionen som tyvärr flera verkar vara totalt omedvetna om. Om du visste vad jag hade för ärenden igår och kommer fortsätta med idag skulle du förstå att jag verkligen vet vad jag pratar om. Jag bli gråtfärdig när BARN kommer emellan...

Ezter sa...

Det är konstigt att det ska behöva bli så. Mitt livs svåraste beslut var när jag lämnade de tre äldsta hos sin pappa. Han var världens bästa pappa och han hade ekonomi nog att bo kvar i huset, så de slapp flytta. Men jag har ångrat det varenda dag i livet. Han levde inte upp till förväntningarna, men det gjorde väl inte jag heller. Jag flyttade ju från dem :(

Charlotte sa...

Vi separerade när barnen var stora. Av olika anledningar. Hade jag vetat tidigare så hade jag kastat ut honom tidigare. Hade aldrig lämnat barnen hos honom. Han hade misshandlat dom till döds. Mycket mer finns i det här, detta är bara en liten del. Min verklighet.

Märta sa...

Vad människor gör mot varandra. Och sina barn. :(
Hur många gånger hamnar inte barn i skottlinjen mellan föräldrar som spyr etter och galla över varandra istället för att agera moget och för barnens bästa.

Dock lägger jag in en brasklapp - ibland sker saker bakom stängda dörrar som ingen har en aning om. Tyvärr finns många kvinnor (och män) som lever i oerhört destruktiva relationer och kanske i omgivningens ögon agerar underligt i sin flykt därifrån.

KaosJenny sa...

Extremt svårt och fruktansvärt att barn får sitta emellan. Händer på tok för ofta. Och oavsett hur välutbildad man är har man ingen möjlighet att veta hur folk är/ har det på riktigt. Tror aldrig jag träffat någon som inte tycker att barnkonventionen är bra men jag har träffat många som har problem i familjer/ relationer. Det är lätt att slänga skit på soc. Extremt svåra bedömningar där man kan få skit för vad man än gör (för mycket, för lite... vakta sina ord). Till syvene och sist avgörs vårdnadstvister i tingsrätt med advokater, inte på socialkontor. Det är vettigt med tingsrättsförhandling så att inte enskilda handläggares tankar får påverka alltihop. Varje vårdnadstvist är djupt tragisk. Det vettigaste man kan lära sina barn och även prata med andra om är att tänka sig noga för när det gäller vem de ska skaffa barn med. Gifta sig kan man göra hur ofta som helst men vem man blir förälder med är ens livs viktigaste beslut.

Småländskan sa...

Du vet vad jag tycker och tänker. Vill inte kommentera mer än så.
Ang. plan A eller B så blev det nog lite av C kanske... och det har med vädret att göra.
Så istället för att ge mig av ett 20-tal mil på vägarna, var jag och bytte till den tredje boken på sex dagar. Har just börjat läsa en författare jag inte kände till. Denise Rudbergs "Två gånger är en vana". Lite trist att Akademibokhandelns bokcirkelmedlemmar tydligen är långsamläsare. Jag är ju tvärtom, så jag vill ha massor av utbud att välja bland! Men, men, jag tar vad som finns och läser. Kan också vara bra att läsa de man inte känner till, förhoppningsvis hittar man/jag nån ny favorit.
Nu snurrar tvättmaskinen här och utanför vräker snön ner. Sen, ja sen ska jag laga fläsk med löksås!!
Blir hungrig bara jag skriver om det!
Stå på dig mångis, du är bra och jag tycker som du!
Kramar om

Småländskan sa...

Sådär ja, nu är jag nymätt! Blev så jäkla gott alltså och så mycket!! Så mycket att jag la resterande i ett par bunkar och åkte till sjuka släktingen, som nu är hemma, och levererade.
Jag lär mig nog aldrig att laga bara enportionersmiddagar. Tror fortfarande vi är flera i familjen. Men å andra sidan har ju andra nytta av det. Och det är ju bra.

Anitha Östlund sa...

Åh vad sådant där gör mig arg. En fd arbetskompis till mig drabbades först av otrohet, sedan incestanklagelse, därpå åkte han in på psyket, och nu har han inte träffat sin älskade unge på fem år.
En av mina ex råkade ut för en kvinna som helt sonika flyttade till andra sidan landet utan att säga något. Han har kämpat massor av år, och har idag en hyfsad kontakt med sin dotter.
Det ÄR synd om män som råkar ut för något dylikt, men det är mest synd om ungarna som står mitt i mellan.

Idag har jag varit med min son på skolan hela dagen, och puh...vilket liv det är på ungarna. Dock inte Razmus...idag. nu tänker jag gå dit varje torsdag...minst. Detta i syfte att lugna ned min lilla älskling, men lika mycket för att stötta honom i pluggeriet som nog inte alls är så lätt med allt detta stök runtom.
Kram

Mångmamma sa...

Ni har alla kloka och sunda synpunkter.
Visst är det kanske vanligast att det är kvinnor/mammor som slår knut på sig själva för att det ska bli så bra som möjligt för barnet/n men de få (manliga) undantagen är de som bekräftar regeln.

Eftersom det här är ett så pass unikt fall i min bekantskapskrets, valde jag att (efter ha frågat "pappan" om det var ok), skriva hans och familjens historia - i kortversion.
Sista ordet är långt ifrån sagt och jag hoppas bara att det lilla barnet får möjlighet att bli så väl tillgodosedd det bara är möjligt.

Det är varken mamman eller pappan som är huvudperson i detta fall!

jeanettish.blogspot.com sa...

här är det en pappa som inte har tid.
måste jobba.
och inte "får" träffa sina döttrar för sin nya sambo.
kul kul för mina döttrar...