Ok, nu tar jag sats ...

Men suck vad jag är tröttsam.
För en herrans massa år sedan råkade jag "klicka" hem ett par svarta kraghandskar i skinn.
Tyvärr var jag inte riktigt "om mig och kring mig" så jag kollade inte av storleken som levererats förrän det hade passerat en hel del tid efter bäst-före-skicka-tillbaka-datum.

Synd att jag har så stora (?) händer att nummer 8 är för litet och 8,5 alldeles lagom.
Självfallet var det halvstorleken för liten jag fick.

Irritationen gjorde att jag hystade in handskarna längst in i garderoben och försökte förtränga de allt vad jag orkade.
Ännu mer tyvärr städade jag runt lite på hyllplanen idag och återfyndade de snygga men ack så små handsmyckena.

Nu har jag gruvat mig halva eftermiddagen för hur jag ska göra med de trånga men spretans nya och sååå fina handskarna och även om de ligger bredvid mig - med en framplockad vass sax ovanpå - har jag svårt att flinkt och resolut klippa bort fodret för att göra dem bärbara.

Hur svårt kan det vara?

Betalda sedan länge, dammsamlande på en hylla och troligtvis ett potentiellt älskat attribut om jag bara tar mig samman och schnippar bort det trånga innandömet.

Varför känns det då som om jag tänkte begå ett lustmord?

På förekommen anledning och som ett svar till redan anlända samt kommande kommentarer; Jag har tänkt tanken att skänka de vidare men något inom mig tar emot.
Dels har de helt rätt utseende, en modell jag hade ett likadant par av i 20-årsåldern och saknat sedan dess, dels har jag faktiskt försökt men stött på patrull eftersom de varit "fel storlek för mottagaren, eller helt enkelt av det skälet att de varit i äkta skinn och inte vegankorrekt i fuskvarianten".
Så - jag ska ta mig i kragen och pilla bort fodret och nyttja dessa handskar till dess de faller i bitar.