tisdag 13 december 2011

Då var det 1984 ...

Nu är det klubbat.
Slussen ska byggas om.
Kolingsborg går i graven och fler filer ska leda trafiken genom denna blåsiga och nedgångna plats.

De främsta minnen och känslor jag har av just Slussen, är alla oändligt många gånger jag vinglade upp-och-ner för Götgatan, från Medborgarplatsens anrika Ritz, till nattbussarna hem, från just Slussen.

Dessförinnan hade jag vid några få tillfällen hängt på Bobbadilla och sett några konserter på Kolingsborg.
Bäst minns jag hur jag och en vän åkte för att se Lustans Lakejer och snubblade över några söta pojkar i rulltrappan på väg hem därifrån.

Jag vet faktiskt inte om det egentligen berör mig så värst mycket?
Ombyggnaden alltså.
Det är fruktansvärt många år sedan jag passerade platsen och redan då reagerade jag på hur sunkigt och sjavigt det var.
Samtidigt är det lite intressant att en ombyggnad kan uppröra, eller att ett murket gammal träd får ett sådan enormt stort symbolvärde, eller att protester och demonstrationer genomförs för att "rädda det som varit" överlag?

Det enda som är säkert är ju annars att allt förändras.
Alltid, är ett högst relativt begrepp!

* rubriken är givetvis en parafras på Eyvind Johanssons, Nu var det 1914

3 kommentarer:

ullebengtsson sa...

Jag känner mig också rätt kallsinnig till Slussens ombyggnad, trots att jag tillbringat så mycket tid på Söder. Men Lustans-kvällen glömmer jag aldrig :-)

Charlotte sa...

Tycker bara det är så tragiskt att det ska byggas och satsas pengar på vägar och sånt hela tiden! Tror inte riktigt att det är det som behövs! Tror inte att vi ska åt det hållet här på livsvandringen!

Anitha Östlund sa...

Jag var på Bobbadilla som femtonåring, och var då på besök i Stockholm hos min syssling som bara följde med första kvällen, för naturligtvis älskade jag farten och alla roliga människor som vimlade där. Jag var ju bara en yrslig norrländska, blåögd och full av bus.
Att jag i ett senare skede bodde strax ovanför slussen och passerade den varje dag känns mer i hjärtat. För det är så vackert med alla båtar, gamla stan och det speciella kringelikrokandet av gator däruppe.
Nån gång har jag följt med en snygging som hade utsikt över slussen, och bedårats av utsikten.
Dock tror jag att Slussen måste renoveras eller annars sjunker, för om man tittar riktigt noga ser man skadorna, och hur snett allt blivit.
Jag har många nätter vandrat katarinavägen fram för att komma hem till min lägenhet på Erstagatan, och minns hur många gånger euforin bytts ut till skräck då jag blivit förföljd av underliga karlar...eller trott mig vara förföljd. Det är lite mörkt mellan stolparna.
Ja du Mångmamma, många minnen kommer upp till ytan. Kram på dig