Vägen till Umbria - gästinlägg av författaren Jan-Erik Ullström

Tänkte låta en av mina författarvänner få komma till tals.
Jan-Erik Ullström som i veckan kom ut med andra delen av sin debutroman; Vägen till Umbria.

Välkommen som gästbloggare, Jan-Erik!

Eva delade med sig av ordet ”barn”. Denna gåva skall nu få bygga lego tillsammans med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.

Barn. Förbannade, underbara obstinata älsklingar. Eftersom dessa inlägg skapas i ett sträck, så vill jag dela med mig av det som direkt dyker upp. Min hjärna ger mig i detta nu ett citat, direkt från djupet inombords: ”Vuxna använder sin kreativitet för att överleva. Barn använder den för att ha roligt.”
Jag låter oftast det undermedvetna få det spelrum det behöver, även om jag inte alltid låter medvetandet forma tankarna till hörbara ord. Oftast stannar det vid just tankar, eftersom jag inte alltid håller med mig själv. Som när jag genom bilrutan ser en kvinna jogga: ”Varför springa dig smal, när du ändå är så ful?” Lugn. Ös nu inte hat och elakheter över mig. Det jag vill belysa är att de tankar som helt obehindrat tränger sig fram till medvetandets durkslag, är precis som tankarna hos ett barn. Denna nära kontakt med mitt inre ger roliga fördelar.
Jag är snabbast på det interaktiva sällskapsspelet Buzz. Jag vet saker som jag inte visste att jag visste. Oneliners och de där nödvändiga vedträna på sällskapselden sinar aldrig och slängs på med otäck precision. Med andra ord: Jag har väldigt nära till barnet inom mig. Mitt undermedvetna är som ett barn.

Jag vet inte om du som läser detta själv har barn. Jag har två söner. En 7-åring och en 9-åring. Tiden då de roligaste grodorna slutat hoppa ur deras munnar är tyvärr förbi, men jag minns dem med glädje. Det var innan deras sinnen färgats med den underliga försvarsmekanismen: ”Oj. Stopp! Tänk på vad alla andra ska tycka, säga och känna.” En sorglig hinna som hindrar den nakna sanningen att skutta ut. Men den är nödvändig för att erhålla social acceptans och för att inte slänga grus i gruppdynamiken. En hinna som allt eftersom drar på sig bitterhet, avund, rädsla, hat, stress och ångest. Allt det som gör vuxenlivet till en kamp. Givetvis kan även barn känna dessa svarta moln på sin himmel, men de har förmågan att lättare se solen på andra sidan. Jag talar nu enbart för hur jag själv var som barn och hur mina barn är nu.
För en tid sedan åkte jag bil med rutan nedvevad. Plötsligt slår doften av nyslaget hö mot mig med full kraft. All barndomens glädje spelas upp på bara några ögonblick. Saker jag glömt, minnen jag förträngt. Det som strålade genom mig var ren och skär lycka. Ett barns lycka. Men hålet i hinnan slöt sig snabbt och livet kom åter. Räkningarna, jobbet, bilens nödvändiga ont, huset. Allt det som behöver skötas och vårdas.
På den tiden var mitt största bekymmer om jag skulle bygga en koja eller bada i bäcken. Valen var enklare då. En del kan låta sin hinna växa ut från kroppen, så att den knappt märks. Den försvinner aldrig, men vi kan leva med den. Vissa kvävs dock av den. Det hela blir som en andra hud, som sakta slukar individen. Det är då de negativa känslorna har vunnit och personen börjar skada sig själv, eller andra. Jag har blåst upp min och dessutom möblerat hela rasket.

Men jag är inte bitter, även om texten kanske andas detta. Min tid som barn byggde upp min kreativitet. Jag hade få vänner och var mobbad en stor del av den viktigaste tiden. Detta hämmade mig och jag kunde inte växa uppåt, utåt. Med andra ord växte jag nedåt, inåt. Ibland gick jag ut i skogen och kunde sitta med slutna ögon under ett träd. Det skulle blåsa. Ju mer desto bättre. Alltid gran eller tall. Vinden gjorde sig bäst när den ven genom barr, av någon anledning. Även asplövens rassel gick bra. Eller de utsträckta lite tyngre tonerna från en stor björk. När jag satt där lät jag fantasin ta kreativiteten i hand, för att sedan vandra över gränsen till andra världar.
Platser där jag själv satte gränserna. Där ingen kunde styra över mig. Där jag inte retades för att jag var tjock, löjlig, förmodad bög, fattig eller bara utanför. Det är lättare att längta till någonting, om du vet vad du längtar bort ifrån. Det är lättare att skapa sådant som inte finns, om verkligheten stöter bort dig.
Nu tog det visserligen ungefär 21 år till innan jag skrev ”Vägen till Umbria”, men det var den tid det tog för mig att hitta tillbaka till det barn som gömt sig därinne. Att jag inte är bitter på min barndom, som skulle kunnat vara så mycket mer, beror på att den har tagit mig dit jag är idag. Den har format mig till den jag är och skänkt mig den fantasi som nu förundrar och sprider glädje. Jag trivs med den jag blivit inuti.
När jag och mina barn bygger med lego (världens bästa kreativitetsleksak), så är det inte en far och två barn som bygger. Det är tre barn som gör det de gör allra bäst.
”Vuxna använder sin kreativitet för att överleva. Barn använder den för att ha roligt.”



Love / Jan-E