Jag vet faktiskt inte vad det beror på!?
Antingen är jag bara äldre, mer erfaren och ser bättre - eller så har jag verkligen hamnat i en avkrok där vi lever så pass tätt inpå varandra att det upptäcks lättare?
Eller existerar mer frekvent?
Men det här med barn som inte riktigt mår bra hemma, alltså!
Det är ett stort problem för mig!
(Vilket det borde vara för alla)!
I veckan satt vi några mammor och pratade om våra barns kontaktytor och de små människor som befinner sig i våra hem emellanåt och verkar ha vissa tveksamheter i sin hemmiljö!
Även om mycket är subjektiva uppfattningar, en dos skvaller, andrahandsinformation och löst struntprat, är ändå kontentan av informationen sådan att jag är beredd att dra åt mig öronen både en och två gånger inför vissa barns föräldrar.
Vad är det rätta att göra, pratade vi om?
Eniga - om att öppna våra hem, erbjuda en fristad, ett mål mat och en inblick i om hur det kan fungera i en familj - det var vi.
Men hur hanterar vi tanken på att våra egna små hjärtgryn eventuellt skulle behöva vistas i andras tveksamma (?) hem - där var vi inte fullt så eniga.
Mot bakgrund av den senaste tidens politiska och massmedialas uppmärksamhet på fenomenet, är det inte konstigt att vi reagerar inför trasigt klädda, trötta, bleka, skygga eller utåtagerande barn, som tycks ha en, minst sagt, rörig och brokig bakgrund.
Och hur - i förlängningen - hanterar vi de lite äldre barnens propåer om olikheter?
I grund och botten vill jag verkligen, verkligen tro att alla föräldrar vill sina barn det bästa.
Men tro - det börjar mer och mer verka vara något vi gör i kyrkliga sammanhang och inte utanför det sakrala livet?
Fullt så enkelt och rosenskimrande är det inte.
Där ute i den verkliga världen.
Och det är då jag får obehagliga rysningar utefter ryggraden, en obändig lust att rycka ut som "barnens försvarare", den "bemantlade hämnaren" och andra utopiska seriefigurer.
Men mitt allra största problem är ändå hur alla dessa små människor ska kunna få en så pass bra uppväxt att de inte själva begår utomordentligt korkade eller illvilliga handlingar i vuxen ålder.
Och där har jag bara frågetecken och inga klyftiga svar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag är helt med i dina tankar! Det är fruktansvärt så många barn och ungdomar som har det förskräckligt!
Om man kunde vara deras förkämpe och se till att alla fick det bra... Men det är svårt att veta hur man ska bete sig! Tyvärr har jag heller ingen lösning. Ska man blanda sig i, då vill man ju att det blir nåt bra av det och inte bara skit... Suck, nä, jag har inga idéer, fast man borde ha det.
Nej! Att hitta svar är så svårt och jag ser ju sådant med min egna ögon jag också. Litet samhälle gör ju att saker syns så mycket mer än i en större stad, både på gott och ont.
Kram
Just här önskar även jag att det fanns ett smart och klyftigt svar att leverera. Ett facit. En manual.
Men hur fanken gör man?!
Jag tror att man måste bry sig i varje fall. Visa att det finns trygga vuxna. Barnen kanske inte ens är medvetna om att om att deras situation inte är att rekommendera så att säga. De kanske tror att det skall vara så.
Svår fråga som det inte finns några enkla svar på.
Hjärtefråga!
Finns inga färdiga svar utan allt är från fall till fall.
Vad du gör genom att öppna ditt hem och visa på hur det kan vara är ett första och stort steg. Sedan måste man fundera på hur mycket man vill engagera sig, vill du själv gå in och hjälpa? Vara ett stöd för barn och familj? Kanske dra på sig både problem och ilska? Ska du anmäla? Var finns gränsen för när det är anmälningsbart?
I mitt yrke hade jag anmälningsplikt och jag tyckte att det var lättare att ta beslutet i min yrkesroll än som privatperson. Men borde inte kreterierna för anmälan vara samma rakt över?
I mitt yrke had jag anmälningsplikt vid misstanke på att bar for illa, jag behövde alltså inte veta, det räckte med att jag misstänkte!
Jag jobbade stenhårt för att hjälpa både barn och familj, jag såg till att barnet kunde vara hos oss mer tid, jag såg till att barnen fick bada och duscha och jag anmälde när jag ansåg att det for illa. Då var det alltså inte bara att de eller deras kläder var smutsiga utan att de var otrygga.
Där någonstans går en gräns, när barnet inte är tryggt med sina föräldrar eller i sitt hem. När det inte får den omvårdnad det behöver, om det far illa...
Visst är det svårt?! Så många barn man vill ta hem!
Kramar ♥
Nej jag är inte med i ditt spår. Jo det är klart att det finns massor av barn som far illa och absolut så borde jag göra mer åt det men det gör jag inte.
Det jag vänder mig mot är precis det du beskriver. Folk som skvallrar, folk som säger "oh om den pojken är det synd" och de värsta: de som kanske till och med klappar ungen medlidande på huvudet. Sen åker de hem och tömmer en flaska vin och pratar högt och brett över fredagsmiddagen med närmaste vännerna om ungen i 4c som har en idiot till mamma. Detta medans ens egna ungar ligger och kollar på Top Model och känner sig otillräckliga.
Eller ÄNNU värre: Den medkännande föräldern är en del av den kristna tron och talar om för sina barn att "ja såna där är de där missbrukarna och bögarna. De är barnen som får lida!".
Deras egna ungar får samtidigt lära sig att inget är deras ansvar eller fel då gud är den som bestämmer...
Jag vet att jag spyr galla över fel person här mångmamma, men du får ta smällen eftersom du tog upp ämnet.
Det är alltid synd om barn. Alltid.
Tittar in och försöker läsa men orden blir bara en gröt. Men jag är snart på G igen. Kram
Ett stort problem är att det finns lika många åsikter om vad som är "bra" för barnen som det finns föräldrar, vi har tyvärr inte alla samma måttstock.
Du vet exakt vad jag står, vilka åsikter/värderingar jag har i detta ditt inlägg. Jag håller med dig till hundra!
Fisken: "det är alltid synd om barn. Alltid." Det förstår jag däremot inte! Hur menar du? Det är inte ALLTID synd om barn, de flesta barn har det bra. Barnen växer upp som bra, duktiga människor. Menar du att om det är synd om ALLA barn, borde det vara synd om ALLA människor?
Det tycker jag vore katastrofalt!
Alltså, jag känner ju både barn, ungdomar och vuxna som har det bra, som trivs med livet, som tycker allt är ok...
... så vad menar du med att det är alltid synd om barnen?
Förlåt mångis att jag "tar över" här, men jag kunde inte låta bli.
Kram vännen!
Jag har gjort som du, öppnat mina armar och mitt hjärta för dessa stackars små själar som behöver en stabil grund, och föräldrar som inte står och svär över varandra.
Men, det är svårt med balansen måste jag medge. I ett fall tänkte jag till och med låta vederbörande flytta in.
Mitt hjärta blöder när historier om misshandel och annat florerar i pressen, och...ärligt talat skriver jag ofta texter för att uppmärksamma mina läsare vad som pågår bakom stängda dörrar.
Ha det
Kram
Jag vet inte om det finns några rätta svar på denna fråga. Det är en balansgång på slak lina om hur man ska agera.
Det korsar en massa tankar i mitt huvud om olika barn och olika tillfällen i mitt och mina barns liv. Det har hänt att vi öppnat upp vårt hem när det behövts. Kanske inte för att barnet for materiellt illa, utan handlade mer om föräldrar som satte karriären före barnen. De gångerna räckte det att barnet/ungdomen fick känna sig bekräftat och sett för en stund.
Andra tillfällen vi öppnat upp har det gått över styr och vi blivit utnyttjade, tills det gått ut över oss själva. Det är inte heller rätt eller bra för någon part.
Så jag vet faktiskt inte hur man ska göra. Vara en medmänniska, på ett eller annat sätt, kanske?
Soc-Hulda går igång på alla cylindrar som du förstår när jag idag orkar läsa hela inlägget. Precis som Lippe var... ÄR jag skyldig att anmäla oavsett om jag jobbar eller är ledig. Vid minsta misstanke. Ibland kan det vara obefogat men många gånger gör det faktiskt bara nytta. Å det handlar inte om att barn omhändertas bara för att det kommer en anmälan. Det finns hur mycket stödinsatser som helst att sätta in. Ingen socialnämnd placerar barn utanför hemmet på lösa grunder. Du gör ett fantastiskt jobb och en behjärtansvärd insats genom att ta dem till dig i ditt hem. Bara du kan avgöra vad din magkänsla säger. Räcker det med din omtanke? Stor kram
Skicka en kommentar