Först tänkte jag skriva ett lagom ynkigt inlägg om hur trist det är med höstens första förkylning som påvisar det uppenbara faktum att ingen äter toapapper i familjen - de snyter slut det.
Sen slogs jag av det ytterst världsliga i en banal snuva jämfört med vad Kristian går igenom.
Eller Madlars vän.
Och då blev jag tyst istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, då finns det inte tillräckligt med ord.
Kram mångis!
Ja men ynkligt har man väl rätt att känna ändå. Det finns alltid de som har det värre men det är ändå olika. Klart att det är värre för de som har det värre. Men några enkla rader får man ju skriva ändå, fast det känns lite att "gnälla" om i jämförelse...Samtidigt är man ju evigt tacksam och glad över att man inte har värre saker att beklaga sig över eller vara ledsen över.
Jag gnäller oxå om småsaker. Det måste man få göra. Fast inte ofta eller länge. Men ibland behövs det för att rensa luften. Så gnäll du utan dåligt samvete <3
Vi gnäller alla eftersom vi är oss själva närmast. Men tack och lov inte så ofta i onödan. Å att bara kunna tänka tanken att det är onödigt gnäll är bevis för att vi har lärt oss nåt av livet. Jag önskar fler kunde det, men tyvärr måste man gå igenom en del prövningar för att komma så långt ♥
Trots att jag upplevt hur en nära anhörig förlorat kampen mot cancern gnäller jag fortfarande. Ibland. Och glömmer bort hur man borde leva.
Men så läser jag Madlars och Kristians blogg eller blir påmind av hur skört livet är på annat sätt och känner ödmjukhet och tacksamhet välla över mig. Och skäms över mitt gnäll.
Men att vara förkyld ÄR jobbigt! Krya på er! *kramen* :)
Gnäll om du vill! Det brukar gå över fort! Man kan ha det hemskt på olika vis...
Skicka en kommentar