Vi har haft en fin helg.
Gick ut starkt lördag morgon och agerade chaufför åt Freundin, som skulle titta på en valp.
På köpet fick vi en heldag tillsammans med våra tre yngsta telningar i baksätet, ett stopp för lunch och en avspringningsfika för barn och hundar på hemvägen.
Runt 40 mil i bil, ner i den Skånska myllan bland bokskogar och små undangömda byar gick färden, innan vi hade landat hemma igen med ännu en ny familjemedlem i det Freundinska hemmet på plats.
Resten av helgen har jag avnjutit Yvonne Hirdmans underbara bok om sin mor; Den Röda Grevinnan.
Fantastisk skildring av ett sedan länge svunnet Europa, under två världskrig samt tiden där emellan, politiska ränker och förvirrade kärleksrelationer, sett ur en dotters ögon på jakt efter sin mors historia.
Jag har alltid tyckt att historia är fascinerande med undantaget av just den Europeiska perioden där 1900-talets två stora krig avhandlas.
Det är ett fasansfullt tågande fram och tillbaka, segrarna skriver historien och namnen på prominenta män står som spön i backen.
Även om det är en viktig referenspunkt i vårt moderna liv, är det tradigt till max att läsa in årtal, datum och tröstlösa skildringar av oerhörda umbäranden - sett ur ett manligt perspektiv.
Krig är så ... barnsligt!
Här är det istället en kvinna som står i fokus, eller kanske snarare hennes högst personliga fälttåg kors och tvärs över kontinenten med släkt, vänner och politisk förvirring på köpet.
Att det sen till på köpet dyker upp en slumpartad beröringspunkt mot slutet av detta mastodontverk, är en extra bonus.
Mot slutet av 40-talet lever familjen Hirdman, med den beresta modern i spetsen, på samma gata som jag själv bebodde 40 år senare.
De korta raderna om hur trångt det var att bo fem personer i en liten tvåa på Tunnlandsvägen i Bromma och hur lyxigt det kändes att få flytta till en större lägenhet i Hökarängen, förflyttar mig raskt tillbaka i tiden för vår äldstas födelse, när vi bodde i en exakt lika stor lägenhet på exakt samma gata.
Jag kan livligt föreställa mig hur det måste ha sett ut med gasspis i köket, trång hall och ett pyttelitet sov/matrum innanför köket.
Det är ett krävande verk, Hirdman presterat.
Lika mycket ett försök till biografi över sin mor som ett stycke nutidshistoria, Inte mer än en eller två generationer bort, där vardagens umbäranden likväl som glädjeämnena förs fram.
Stundtals är dokumentationen knapphändig, försöken till slutsatser, antydningarna och de litterära referenserna desto fler.
Ett visst mått av insikt och kunskap om denna tids stora och kända personer, underlättar läsandet.
Likaså ett hum om det evinnerliga tågandet fram och åter över krigsskådeplatsen Europa!
Ändå misstänker jag att det vore en välgärning om bilden av krig generellt kunde nyanseras, genom att fler kvinnor kunde komma till tals.
Jag är fascinerad!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vilken långresa och nu blir jag nyfiken på vad den nya familjemedlemmen kan vara för en liten en?
Hoppas du får en fin kommande vecka.Kram
Det är verkligen sällan krig beskrivs i kvinnornas ögon. Såg en gång en finsk film som handlade om hur de finska kvinnornas liv på landsbygden såg ut. Imponerande hur de slet med jordbruket samtidigt som de levde med oket av att deras män och söner kanske aldrig mer skulle komma hem.
Den röda grevinnan låter spännande så jag skriver upp den på min läslista.
Grattis till Freudins nya familjemedlem! *kramen*
Jag är fascinerad över din förmåga att skildra boken för oss andra, och det måste ha varit en riktig nostalgikick att få läsa om den där gatan där du upplevt ett liknande liv (även om så bara en bråkdel).
Vad gäller Hulda så är det måndag morgon och jag är vaken, inte lika jobb-anti och glad att du är en av mina bloggvänner. Jag är inte så duktig som jag vill vara så jag har tänkt lite på det där ärendet. Suck!
Återkommer ikväll/Kram
Det är extra roligt att läsa böcker där man vet exakt var man är!
Vilken resa ni varit ute på :)
Men åh! Yvonne Hirdman har jag ju läst. Eller i varje fall hennes genussystemteori.
Skicka en kommentar