Cogito, ergo sum*

Hörrni, jag har tänkt på en sak.

Det här med fördomar alltså.
Visst är det så att vi alla lider av vanföreställningar!?
Utifrån hur vi själva vuxit upp, fostrats, gnidit oss socialt ser vi på vår omgivning med en viss sorts ögon.

Tänk bara på hur personer i rullstol ofta bemöts - lite som om de hörde sämre, begrep mindre eller långsammare och kanske till och med så illa att det hellre pratas rakt över huvudet på dem!?
Egentligen skiljer det sig inte nämnvärt från hur små barn bemöts.

Alltför ofta märker jag hur föräldern svarar i barnets ställe, när barnet skulle vara fullt kapabel att tala för sig själv.

Eller hur vi människor älskar att kategorisera vår omgivning på ett sätt som gör att fördomarna bara haglar.

Lastbilschaffisar är trögtänkta, feta och lyssnar helst på countrymusik.
Östermalmskärringar är snipiga, glider fram med en päls över axlarna och handlar sin inredning på Svenskt Tenn.
Lantisar är fetare än stadsbor och unga mammor måste per automatik vara arbetslösa korkade vårdbiträden.

Eller?
Är det kanske en enorm otjänst vi gör oss själva genom att försöka dela in vår omvärld i förutbestämda klyschor?
Hur många spännande, intressanta, roliga, bildande möten går vi miste om när vi bara håller oss på vår egen sida av planhalvan?
Att medelklassens människor bosätter sig i samma typ av områden, gräver ner samma typ av växter i sin trädgård och bara försöker framhäva sig själva som lite bättre än grannen genom sitt val av bil eller större grill, är inte det en enorm brist?

Eller att vi alltsomoftast är rädda för att sticka ut, göra oss märkvärdiga, avvika från mängden.

Kanske är det just därför jag älskar att provocera genom att varken bete mig som, se ut som eller ens uppföra mig som jag förväntas göra.
Jag vill helt enkelt inte tillhöra de fördomsfullas skara.
Troligtvis gör jag det ändå, även om jag försöker se på min omvärld på mer än ett sätt, innan jag låter min dom falla.

Min "samhällsklass" skulle påbjuda att jag hade två, max tre barn, bodde kvar i en villa i utkanten av Stora Staden där jag är uppväxt, arbeta deltid - troligtvis inom något pedagogiskt yrke och för övrigt vara klädd i högst normala kläder av lite bättre snitt än H&M, samt ha en page som klipptes var 8,e vecka.

Istället har jag freakat ut totalt med antal barn, flyttodysséer över landet, finns inte med i några som helst register över eventuellt anslutna till A-kassa, försäkringskassen eller arbetsförmedlingen.
Tycker att det är högst rimligt att tufsa till håret i dreads vid dryga 40-års ålder,
återanvänder möbler, kläder och grejer - både ärvda, fyndade och fådda.
Eller tillverkar det jag anser mig behöva själv!

Plockar fram den ena efter den andra mer eller mindre genomtänkta planen ur rockärmen i tid och otid, anser det är självklart att jag är kompetent nog att befinna mig på diverse ordförandeposter i olika sammanhang - utan egentligen ha någon som helst koll på ursprungligt syfte, mål eller mening.
Allt det där kan jag väl ändå lära mig vad det lider?


I mångt och mycket tror jag att min egen glupskhet över livet ligger och skaver någonstans långt ner i mitt inre!?
Jag hade bråttom ut i vuxenlivet, jag har bråttom nu för att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Inte för att upplevas som "syster duktig" utan för att hela jag är så spretig och vill så mycket hela tiden.
Allt är spännande och kul.
Mitt liv är troligtvis för kort för att hinna byta inriktning tillräckligt många gånger och då är det bättre att göra allt samtidigt, så jag hinner med en bråkdel av allt jag vill göra.

Skräcken jag som tonåring kände inför att bli en "vanlig Svensson", den ligger kvar.
Det enda som förändrats är att jag vägrar göra som alla andra bara för att det förväntas av mig.
Jag är inte, kommer inte bli, vill inte vara som "alla andra".

Och egentligen tror jag inte att någon annan heller vill vara som "alla andra"?

* Jag tänker, alltså är jag. René Descartes