Att sticka ut hakan och komma med - för mig oväntade och provocerande - uttalanden, visade sig ge en mängd kommentarer.
Inte bara här i bloggen, utan även på fb och i verkliga livet.
Att ge sina tankar luft och ljus, även om de är svarta som natten samt att vädra solkiga åsikter ger respons.
Det ÄR fult att vara Mångmamma och inte älska allas barn.
Samtidigt har jag förstått av er att det är nog jag som lider mest av det, eftersom min världsbild av mig själv inte är tillräckligt konsekvent!
Ni har alla något störande moment i er närhet som ni behöver förhålla er till.
Och det är just där pudelns kärna ligger - att vi som gillar att betrakta oss som civiliserade varelser - inte kan sätta oss över våra innersta känslor och verkligen erkänna, ens för oss själva, att vissa människor oavsett storlek, är oss förhatliga.
Eller åtminstone icke-kompatibla med oss själva.
Så länge det gäller den vuxne kollegan/grannen/kursdeltagaren kan vi hålla det ifrån oss men så fort det är en människa av mindre format, slår alla försvars- och skyddsmekanismer till.
Barn ska värnas!
Barn ska gillas.
Barn är goda/oskyldiga/rara/offer för omständigheter...
Skitsnack!
En del människor vill jag bara slå på käften!
Oavsett modell.
Men jag gör det inte.
Jag bara undviker dem.
Det är ett framsteg för mig personligen, jag väljer att kalla det för att bejaka min vuxlighet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Nu har jag försökt att svara och raderat. Hittar inte orden. Det jag egentligen vill säga är att man måste få säga även det mest förbjudna. Man behöver inte tycka om alla, oavsett storlek.
Kvalificerat skitsnack skulle jag vilja säga och håller med dig till 100%. Vi får starta en FB-grupp - "Våga vara vuxen"
Kram
Sannerligen en mycket bra sammanfattning av det hela! Jag tror att vi i grund och botten är helt överrens om att det finns vidriga ungar och vissa av dem är vidriga fast att deras föräldrar gjort en beundransvärd insats för att försöka få dem "ovidriga".
Själv har jag en pinsamt låg toleranströskel för vem jag gillar eller inte - vuxen eller barn. Min vuxenhet ligger i att jag ger mig tid att tänka efter huruvida barnet ev är "offer för omständigheterna" eller bara helt enkelt vidriga av naturen innan jag avvisar/undviker dem. Beträffande vuxna har jag inte alls lyckats skaffa mig ett sådant övervägt förhållningssätt. Kollegor/grannar/kompisars partners jag avskyr får tyvärr veta det på momangen...
Japp! Jag håller helt med. Barn är också människor om än små, som min kompis (och du) sagt. Man älskar inte alla vuxna, så varför måste man älska alla barn?
Visst är små barn "offer" för miljö & fostran ( eller icke-fostran) & allt sånt. Men i en viss ålder upptäcker en del av de små liven att de kan "använda" det och de kan bli riktigt otrevliga, enligt mig.
Så, NEJ, man behöver inte älska, eller ens tycka om alla barn bara för att de är små människor.
Snälla Du. Man kan inte älska alla människor och alla barn.
Du skriver att Du är i Dina bästa år. Vem vet - kanske dom åren ännu inte har kommit.
Så har det varit för mig.
Mitt motto idag är:
Jag bryr mig inte - huvudsaken är att jag får min pension den 19:e.
Ha det så gott.
Håller till 100% med dig, alla kan inte älska (ens gilla) alla. Jag undviker dom, stora eller små som jag inte gillar. Mitt liv är för kort för att jag ska anstränga mig att gilla en för mig obekväm människa.
Egocentrisk? Ja kanske.
KRAM!
Att hantera sitt illatyckande om någon blir så mycket lättare om man kan erkänna och acceptera det.
Då kan man bara se det för vad det är - mänskligt, och lägga det åt sidan.......
KRAM
Klok du! Tror mycket i vuxlighet och mänsklighet ligger i det faktum att du TÖRS känna och snoka reda på orsaken till det och dessutom STÅ för något som du själv anser vara ett mindre smickrande drag. DET är vuxlighet för mig. Heja dig! :)
Tack för ert engagemang och uppmuntran! :)
Oj säger jag som läser ifatt här. Så jävla bra(ursäkta uttrycket)sagt/skrivet. Tack mångis, du sätter ord på det som flera av oss känner.
Själv har jag lätt för att tycka om folk, oavsett ålder och storlek och har lärt mig genom åren och mitt tidigare jobb att "allt beror på nåt". Oavsett det har jag också personer, både vuxna och barn, som jag inte bara kan förlika mig med! Har försökt och försökt att hitta en orsak till varför barnen är som de är,men jag har inte hittat nåt! Det vore jäkligt bra och bekvämt att kunna göra det, kunna skylla på uppväxt, föräldrar, miljö, gener och allt vad det är.
Sen tycker jag du är så jäkla bra när du skriver vad du tycker och känner, trots jag tror du vet du skulle få en del skit för det.
Nåt jag pumpat i min son är "tyck, tyck och tyck, ta obekväma beslut... men stå för vad du tycker och gör, ta smällarna oavsett reaktionerna från omgivningen.Att vara rak och ärlig tjänar man på. Ibland direkt, ibland tar det evigheter, men till slut ser man resultatet. Då ska man vara så pass odmjuk och inte säga vad var det jag sa... Det räcker så väl med det man själv känner". Vet du mångis, det har sonen verkligen lyssnat på *L*.
Kram vännen!
Tack själv, man är ju så dum så man tror att man sitter ensam med sådana tankar. Jag tror de är ganska vanliga, bara svåra att yttra eftersom människan som natur inte klarar kritik av det slaget (som vanligtvis uppstår) i allmänhet.
Ha en fin dag Mångmamma, idag skall vi fira Nykterhetens dag med Spökliga och tombolas
Skicka en kommentar