Härom dagen hörde jag Bowies gamla låt från Let´s Dance på radio.
Utöver att det är den sista plattan David gjorde som var värd namnet, minns jag hur jag lyckades komma över en åtråvärd biljett till Ullevi i juni samma år!
Ordnade även övernattning.
Visserligen med Martin och okända kompisar i en folkabuss men rubbet var klart när jag glad i hågen presenterade upplägget för mamma.
(Misstänkte hela tiden att han var lagd åt ett helt annat håll än åt det traditionella flick-pojkhållet!
Hon blev inte alls glad!
Typ - anklagade mig för att bedriva bordellverksamhet?
Nix, det blev aldrig någon minnesvärd konsert.
Jag blev tvungen att sälja biljetten vidare, vilket inte var så svårt.
Svårt var det bara för mig som gärna hade åkt på äventyr!
Fjantigt kanske men, jag har ända sedan dess haft löjligt svårt för att fördöma konserter, festivaler och musikevenemang - både för min egen del - men även för mina stora barns skull!
Hur gammal jag var?
Hör det verkligen hit?
Ok då, 15 år!
(45 mil på vägarna mellan Stockholm och Götet , med delvis okända killar som var tre år äldre - eller mer.
Viss förståelse har jag för min mors farhågor - idag.
Men att förbjuda - nej!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ojojoj..minns första gången sonen bestämt sig för att åka till Roskilde!! Herreguud alltså... men han kom iväg, han kom hem i bra skick och allt.. *s*
Nästintill samma historia här med Bowie utbytt mot Springsteen och åldern 14 (?) Biljett fådda, boende hos kompisens 19-åriga kusins kompis egna lägenhet, resan fixad (bodde ju i Mariestad på den tiden) och så ett blankt nej från föräldrarna... Kunde för mitt liv inte förstå varför, besvikelsen var avgrundsdjup.
Skicka en kommentar