Likt Cervantes Don Quijote, vevar jag mot väderkvarnsvingar emellanåt.
Då är det vettigt att ta ett steg tillbaka och be om goda råd - som alls inte behöver vara dyra.
Tack vare en mycket klok kvinna, vars hjälp jag efterfrågade, har jag fått möjlighet att inse mina begränsningar.
Att fokus måste få falla på det lilla - istället för på det stora ibland.
För det mesta tjurar jag på som en stridslysten ångvält, jag kan, jag vill, jag ska!
Hittills har jag inte kört huvudet i väggen, eller gått i däck men någon gång skulle kunna var den första!?
Tack C, för kloka tankar.
Vad skulle jag göra utan mina vänner?
Hur klarar man sig utan?
Dagens lärdom nummer ett är;
Vill man veta något - bör man rådfråga expertisen, alltid!
Och nummer två;
Våga be om hjälp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Apropå att be om hjälp. Om du har lite spackel hemma, kan du ta med det imorgon? "Råkade" rycka loss en grej ur väggen för ett tag sen, hehehe...
Lustigt att du tar Don Quijote som exempel. Jag har också sagt så många gånger. Att jag slåss/har slagits mot väderkvarnar!
Ja, vad har man vänner till? Man klarar sig inte utan vänner. Och att lära sig att be om och ta emot hjälp är en svår konst att lära sig. Men nyttig.
Dessutom blir jag rörd och glad när jag läser vad du skrivit. Kram
Rebecka; Här är jag lite fin och medveten och tar till det tunga artilleriet av mina litteraturkunskaper och så frågar du efter spackel!!!?
*fniss kombinerat med mutter*
Ska se om jag hittar något otorkat klet åt dig!
Cicki; Tack och kram!<3
Vänner är viktigt för att vi ska överleva...
Familjen är viktigast men näst efter det kommer vännerna och de har man i olika former har jag fått erfara sen jag började blogga.
Kram på dig mångmamma, du är en av mina vänner/caja
Ibland tar det lite tid innan glödlampan tänds *ler*
Kramar Milla
Ja, jag håller med... men bara OM den s.k. expertisen är en sån man får förtroende för. Ingen "expert" som sitter och rabblar kurslitteratur ur minnet,som "detta-är-bra-att-säga-göra-för-det-har-jag-
lärt-mig-under-min-utbildning" utan att egentligen veta, känna, förstå.
Nja, jag kanske inte håller med om detta just om expertisen, men om vännerna håller jag med!
Bara att gratulera om du hittat en expert som verkligen är expert.
Småländskan; I detta fall är det ingen mindre än Cicki som avses som experten! :)
Fast det kanske är lite fusk?
Hm, både vän och expert!
Ha en trevlig kväll, själv ska jag försöka kurera min gryende förkylning - sovandes!
Caja; Tack, detsamma!
Milla; :)
Nej det är absolut inget fusk! Snarare tvärt om. Lycka till med sömnen!
Nu tar du väl i så du spricker....:-)
För några år sedan var jag med om en "kul" grej. Jag sätter kul inom citattecken eftersom jag egentligen tyckte att det var rätt beklämmande.
Det var en mamma (M) som hade problem med sin sons skola. Dessutom hotade soc med omhändertagning av sonen. Det var ingen dålig mamma. Hon hade själv ADHD så visst fanns det problematik, men inte mer än att det kunde lösas med t ex stöd, eller på andra sätt.
Det var hennes mamma som hört talas om mig och ringde och bad om hjälp. Så efter träff med M så lovade jag att hjälpa till.
Det första som vi skulle göra var att träffa soc för att avvärja ett omhändertagande. När jag var med så ändrade soc sig som i en handvändning. Mig lyssnade man på, vilket man inte gjort på M. Man såg mig som en expert, vilket jag inte var eller är. Jag är bara en vanlig mamma med lite annan erfarenhet.
M var chockad efteråt över soc "beteende". Hur det gick? Vi gjorde upp en handlingsplan både för skola, soc och föräldrar, som från början följdes upp en i månaden och sedan glesade ut tills allt fungerade bra. Även mormor och morfar var involverade.
Samma sak hände ytterligare en gång med samma familj. Då var det barnpsyk och yngsta barnet som var på tapeten. Samma bemötande. Jag var experten.
Jag tycker det är skrämmande att man inte lyssnar på föräldrarna i första hand. Det är ju faktiskt de/vi som är de riktiga experterna just på våra egna barn.
Pust, vilken lång kommentar det här blev. Förlåt.....:-)
Cicki; Det var ju det jag sa...:)
Fast i sak håller jag med dig, som förälder måste man vara väldigt tydlig, stark och välpositionerad i samhället för att tas på allvar!
Småländskan; Jag lunkar sakteliga mot sängen...Ska bara sopa ner några små vildbasare också, så det tar nog sin lilla tid!
Kram på er.
Skicka en kommentar