Jomenvisst, jag är lite ilsk!

Småländskan är inte den första att påpeka att jag är generellt lite ilsken nuförtiden.
Fråga min familj!

Jag kan bara hålla med.
Jag är lite mer ilsken av mig än tidigare.
Upprörs oftare än tidigare över än det ena, än det andra.

Är det inte uppenbart korkade föräldrar som inte ser längre än vad näsan räcker, är det gnälliga vuxna som skyller sina tillkortakommanden på allt och alla utan att se sitt eget ansvar i det hela.
Eller bisarra fenomen som öses över oss via media och press såsom skönhetsideal, bortskämda ungdomar, fanatiska diktatorer, för att inte tala om de galna orättvisor som det kvinnliga könet drabbas av oavbrutet.

Jag tycker om mina söner.
Mycket.
Men att tillåta dem att växa upp med den rådande inställningen att det är en speciell manlig gen som gör att de i egenskap av blivande män, inte kan tömma diskmaskinen eller tvätta sina strumpor själva, det skrämmer skiten ur mig.
Eller att det är helt ok att köpa sig en annan människas kropp för en stund.
Eller att de i egenskap av snoppbärare har första tjing på höga löner.
Ledsen, jag köper inte det.

Vilket jäkla ansvar för en hemmavarande mamma.

Allt kan inte ligga på mig i egenskap av förälder men merparten gör faktiskt det.
Det är mig de tillbringar mest tid med.
Det är jag som är chef över hem och barn.

Därför är det extra viktigt att lära ut att även en nästintill allorstädes närvarande mamma har ett eget liv.
Egna gränser.
Eget behov av plats och tid.
Framförallt en alldeles egen vilja som inte alltid stämmer överens med övriga familjens önskemål.

Det är här vi får lära oss att kompromissa.

Att jag är extra irriterad för närvarande kan ha att göra med att jag;

1) har barn omkring mig - sjuka sådana - sedan månader tillbaka och dygnet runt?
2) läser alldeles för många bryta-ihop-och-upp böcker och bloggar?
3) förhållanden i min närhet är på väg att kantra?
4) vintern aldrig tar slut?

Finns många orsaker men oavsett vilket - arg är jag!