Frustration

Just nu blir det varken hackat eller malet.
Vecka efter vecka har de små-vilda-glada gått i skift med sjukdomar, vilket gjort att jag inte haft minsta lilla sekund över för att tänka en tanke till slut under dagtid.
Mitt huvudsakliga jobb har varit att försöka hålla skeppet flytande, släcka bränder mellan kombattanter till syskon,sanera hjälpligt i spillrorna av förödelsen i hemmet och däremellan agera taxichaffis som vanligt.

I morse dessutom åt far-är-rar, vars bil bestämt sig för att ha punka.

Samtidigt ligger texterna färdiga och klara i huvudet på mig och bara väntar på att få ramla ner i datorn, via tangenterna.

Korta stunder hinner jag placera mig på en stol med en dator inom räckhåll men likt förbaskat är det något barn som akut behöver hjälp med något någonstans.

Ja, jag vet.
Alla kommer bara säga att har jag skaffat en hel hoper med barn, har mig själv att skylla.
Men jag håller faktiskt inte med.
För det första är vi två som råkar vara barnens föräldrar, för det andra är sjukdomar inget man planerar in i vardagen.
Tyvärr ser det ut så här just nu.

Förhoppningsvis lättar det, bara vardagen får göra en storstilad entré igen, med tidiga morgnar och barn utportionerade på olika håll.
Bara det faktum att de har varit hänvisade till varandra - endast - gör att friktionsytorna är välgnuggade.

För väl!