Samtidigt som risken för att radioaktiv ånga pyser ut över de japanska öarna, åkte familjen Mångmamma hem till B för att sota/röka/elda/grilla lite korv i skogen.
De förhållandevis små-vilda-glada jumpade runt bland tuvorna som stack upp i leran, byggde koja under största granen, fäktades med pinnar och tappade korvar på löpande band i elden, ivrigt påhejade av de två fyrbeningarna med tassar som strök runt och försökte fynda de tappade korvsnuttarna.
Efter två timmars hopp-och-lek i skogen, var det dags att vrida ur barnen, tömma stövlarna på några liter vatten och pallra sig hem igen för att hänga upp barn och kläder på tork.
Nu när det verkar som om tre städer svepts ut i havet, tre kärnkraftverk uppför sig märkligt och tiotusentals människor är puts väck, då känns det som en saga att kliva ut i den Småländska skogen a la Astrid Lindgren och kunna umgås med goda vänner.
Sagor, det gillar jag.
Inte ens när vårfloden står som högst, är det någon risk för att man ska svepas ut i vattnet i våra små skogssjöar.
Tänk då att bli räddad efter nästan två dygn, flytandes 1,5 mil ut till havs, på ett hustak!
Snacka om saga!
Sist men inte minst hälsar jag även eivorconny välkommen som ny följare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Otroliga kontraster! Och ändå lite likt... Låter som att ni haft en härlig dag!
Lycka att få dela er saga vilket visar på glädjen och skönheten i naturen men också en enorm respekt inför dess kastastrofala krafter.
En liten sagostund är himla skönt att få, om än liten i jämförelse, som motvikt till tragiken i omvärlden.
Kram
Astrid Lindgrensagor och -miljöer borde det finnas mer och fler av.
Och fler av oss som kunde uppleva dem.
Brukade prata, tycka, känna, dofta just Astridmiljön, när jag/vi bilade på de småländska grusvägarna på somrarna, när vi såg de typiskt småländska husen, gärdesgårdarna, ängarna, ja allt...när den där känslan kom i maggropen, den där att "detta borde alla få uppleva".
Nu blev det lite nostalgi igen och tankar på när jag "körde omkring" min mamma varje vår/sommar. Det var liksom ett måste att besöka Glasriket, Träriket, trots vi kunde varenda buske och lada utantill, men hon gillade det! Och jag gillade när hon gillade!
Skicka en kommentar