När vi för snart sex år sedan trixade oss runt på Småländska småvägar, för att leta bo, gjorde vi en intressant felkörning.
Ett förfärligt fult hus, totalt sönderrenoverat, hade betittats och ratats, innan vi råkade snubbla in på en liten grusväg som ledde till en Astrid Lindgrenidyll.
Röda stugor/gårdar i klunga, kor som råmade i ladugården och en kvinna på alla fyra, planterandes hallonbuskar.
Vi visste att ett ställe skulle komma ut till försäljning i krokarna, fick en vägbeskrivning och körde givetvis fel i alla fall.
En ny tur, en ny vägbeskrivning, en ny potentiell granne.
Denne granne blev änkling i söndags.
Alldeles förtidigt.
Med mindre än en termin kvar till pension borde hon - hans livskamrat - fått chansen att njuta av ledigheten efter ett långt liv med huliganbarn omkring sig.
Hon var min stora dotters klassföreståndare under ett år.
Jag minns henne som frispråkig, relativt barsk och oerhört engagerad i samhällets orättvisor.
Mina tankar går ikväll till maken och de tre barnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Så tråkigt! Att få bli pensionär och njuta av den tiden borde vara allas rättighet.
Kram
Kärlek..../Malla
Usch så trist :(( Kram!
En ung mamma har också lämnat livet idag. 33 år, 4 barn. 16 månaders otrolig kamp.
http://lindaskriver.blogspot.com/
Ja det är så tragiskt när någon blir ensam kvar alldeles för tidigt.Jag följde Lindas kamp som skribenten ovan här nämner också. Det är otroligt hur vi grips av människoöden. Livet är inte alltid rättvist och man får en helt ny syn på hur man skall ta hand om sig själv.
Orättvist!
Orättvist!!! Hemskt!!! Ledsamt!!! Varför frågar man sig...
Ja, det är sorgligt...
Det är det där, med livet, att vi vet aldrig hur långt det ska bli. Och varje gång vi förlorar någon eller någon vi känner gör det, så påminns vi om det.
Jag tror att det är därför jag känner att det är så viktigt att tala om för dem jag bryr mig om att jag bryr mig, för jag vet att en dag kan det vara för sent.
Eva H och Barnens Hjältar; Jag kom fullständigt av mig igår, när jag läste in mig hos Linda.
Fullständigt vidrigt och samtidigt inget nytt.
För ett år sedan försvann ännu en relativt ung mamma i samma aggressiva bröstcancer.
Några månader dessförinnan en väninna till mig som förlorade kampen och lämnade tre halvstora döttrar och en make efter sig.
Därtill ska jag för första gången i mitt liv besöka mammografin inom kort.
Gissa om det går rysningar över hela kroppen då!?
Shirouz; Så sant, så sant.
Av samma anledning försöker jag se det komiska eller förmildrande i allt, när jag helst vill löpa amok och råskälla ut folk och fä - eller mina barn!
Skicka en kommentar