Pressen slår på stora trumman idag, med anledning av Palmes bortgång för 25 år sedan.
Alla ska få minnas samt komma med spekulationer om vem som verkligen var mördaren och varför polisen inte nitat någon för det.
Med undantag för Christer Pettersson då, som först fälldes och sedan friades!?
Vem som sköt, har jag inte tillräckligt med information eller kunskap om för att kunna uttala mig om, inte ens en gissning vill jag kosta på mig.
Bara konstatera att änkan pekade ut en gärningsman.
Vad jag gjorde den natten däremot - det minns jag.
20 minuter innan skotten föll, passerade jag exakt den plats där statsministern mördades.
På väg hem för att hinna sova lite innan jag skulle jobba dagen därpå.
Morgonen efter begrep jag inte varför folk satt och snyftade på tunnelbanan eller varför alla flaggor var hissade på halv stång?
Kollektiv sorg, varför då, undrade jag för mig själv.
Inte förrän jag fick syn på en löpsedel föll polletten ner.
Som jag minns det var det som om hela landet tystnade, för att sedan släppa ut luften och börja spekulera i hur det skulle bli, vem som var mördaren, vad det skulle innebära politiskt - dels för socialdemokratin men också för de borgerliga.
Konspirationsteorierna avlöste varandra, PKK-spåret, CIA, 33-åringen osv i en aldrig sinande ström.
Den avspärrade platsen, det enorma blomhavet och alla "affärer" minns jag också.
Däremot är mina minnen av Palme själv, i egenskap av politiker få.
Jag var helt enkelt inte särskilt intresserad då, dessutom var inte socialdemokraterna det första partiet min bekantskapskrets sympatiserade med.
Milt uttryckt.
Hursomhelst, en skiljelinje gick genom tiden och landet då, ikväll för exakt 25 år sedan.
Att även vi i lilla "Svedala", kunde få en statsman skjuten på öppen gata - något som annars bara hade hänt där ute, i stora stygga världen - blev starten för en otryggare och samtidigt närmre värld.
På gott och på ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Minns.
Jag, som inte minns så mycket från nu-tiden, minns exakt vad jag gjorde när jag hörde om Palmemordet och även om Kennedy, Estonia och 11:e september.
Jahapp och så har jag läst om att du är både pedant, arg/grinig och annat som hör vardagen till. Det var skönt! Ett tag trodde jag du var en under-människa,en som var så urpräktig att jag själv kände att "en sån kan jag aldrig leva upp till, en sån har jag aldrig varit".
Gillar dig Mångmamma!
Småländskan; Nix pix, någon undermänniska är jag inte!
Stundtals rätt ilskebyttig av mig men oftast tar jag det mesta med jämnmod.
Kennedy var jag inte med om, resten minns jag väl.
Och tack, gillar dig med men det har du nog förstått?!
.. eller jo, jag har varit pedant en gång i tiden. T.o.m. kallad "pedanten" av mina vänner *s*. Men den perioden tog slut...(eller nästan slut i alla fall)då jag inledde mitt "andra-liv". Minns (!!) såväl när tonårsgrabben såg foton från min första semester tillsammans med mitt andra-livs-kärlek. Foton som föreställde huller-om-buller-hotellrum, kläder kastade överallt, saker utslängda. Grabben menade "att nej, morsan, det kan INTE vara du som bott i ett sånt rum". Men det kunde det!
Skicka en kommentar