När far-är-rar, för ganska precis sex år sedan, sa att han tänkte söka ett jobb i närheten av den här staden, undrade jag om han fått fnatt!?
Trots det, uppmuntrade jag honom (som den goda hustru jag nu är) och tog med hela familjen på en liten över-dagen-tripp till staden!
17 april 2005, uteserveringar och glasskiosker var öppna.
Folk flanerade på Storgatan och fåglarna slogs om smulorna från de övergivna glasstrutarna och korvbröden.
Instinktivt kände jag att detta kunde vara en bra plats att slå ner bopålarna på, i alla fall för ett tag, så vagabonder vi nu är.
Fler än fem år i taget har vi inte bott någonstans men på kuppen har vi hunnit lära känna en himla massa trevliga människor vi aldrig annars hade mött,
om vi nu inte hade vågat flytta runt så mycket som vi gjort.
I augusti förra året, hade vi bott i den här delen av världen i fem år och än så länge har jag - och vi - inga planer på att lyfta bopålarna för att köra ner dem någon annanstans.
Men vad är det som är så bra med Växjö då?
Vad är det som gör att jag rotat mig så väl här?
Ålder?
Antal barn i skolåldern?
Mängden djur, fordon, gamla möbler och tingestar vi samlat på oss under årens lopp?
Allt det där spelar in men en stor del av sanningen ligger nog i vårt fantastiska boende med naturen runt hörnet.
Det hade vi i Östergötland också, vår förra levnadssfär.
En än större del av sanningen är nog möjligheterna att få ta plats och bli delaktig i samhället.
Jätteviktigt för mig, som är en fasansfullt social varelse.
Skillnaden - om jag nu får klanka ner på ett annat landskaps mentalitet - är att i Småland känner jag mig välkommen.
Det gjorde jag aldrig riktigt i Östergötland.
Stämningen var en smula njugg där.
Jag var och förblev en utböling.
Lite märklig, avvikande och lite för stridbar som kvinna för att gå hela vägen hem i stugorna.
Naturligtvis inte hos alla, jag har goda minnen och vänner kvar från mitt decennium i Östergötland också men över lag är mentaliteten mer tillåtande och öppen, på ett positivt och vänligt sätt här.
Kanske spelar det in att jag som barn alltid drömde om ett stort gult hus på "landet" - synonymt med Småland - fjordingar i hagen och minst sex barn!?
Allt det jag som barn ville ha, har jag uppnått.
Och staden är fortfarande en möjlig tummelplats där jag och min röst är viktig.
Det jag gör, säger och tycker, tas emot med intresse.
Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag hittat hem, just här?
Närheten till det mesta, den lätt kontinentala stämningen sommartid, mångfalden av kulturer eller bara en ren och skär tur att jag råkat snubbla på så trevliga människor som vill väl?
Uppskattning, det kan vi aldrig få för mycket av, eller hur?
Möjligheten till det finns i den här delen av Sverige, tro mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är skönt när man trivs! Om några minuter kör jag från Småland till Halland för att jobba :)
Vilken fin kärleksförklaring till Växjö och Småland.
"Min" stad har fått många såna av mig.
Ja, man ska slösa med uppskattningar.
Växjö är mysigt. Det är bara dialekten som är skum. :-)
Ungefär så där kände jag när jag hamnade i Sundsvall vid arton års ålder, tillsammans med mina syskon och föräldrar. Jag hade äntligen kommit hem. Vi hade också kuskat runt i flera år, oftast med bara ett år på varje ställe.
Sundsvall är och förblir min hemstad. Det är därför jag kallar mig norrlänning, trots att jag är både infödd och uppfödd upplänning. Fast numera har jag även tagit en liten tokig kringelstad, mitt emellan Mälaren och Saltsjön, till mitt hjärta. Det är också hemma nu för tiden.
HAllå, Fisken! Dialekten i Växjö är ju helt normal, tycker jag ;)
Mångmamma: Jag har jobbat hårt i flera år på att bota min ångest för att vi flyttade från Växjö till u-landet Blekinge. Det tog dig bara ett litet inlägg för att ge mig tillbaka ångesten...
Skicka en kommentar