Varför måste det alltid vara på precis samma sätt varje fredagseftermiddag?
Så fort Sheriffen kommer hem till sina tre yngre syskon, som är lediga just fredagar, bryter tredje världskriget ut.
Det är som att trycka på en knapp.
Efterskolantrött nioåring kommer hem och måste slå sig in i den befintliga hierarkin.
Tjurig och snarstucken förpubertal gosse har taskig koll på sina eskalerande hormoner.
Tröttsamt, inte bara för oss andra i familjen utan även för honom själv.
Samtidigt i en annan del av syskonskaran befinner sig en liten jag-kan-själv-gosse på dryga tre år.
Minst lika tröttsamt.
Vissa kallar det för trotsåldrar, jag föredrar nog att kalla det för utvecklingsfaser, för det är ju precis det de handlar om.
Det är inte ett dugg glamoröst eller enkelt att växa upp.
Om vägen till mannens hjärta går via magen, som det påstås, är det en bättre sanning om vi förändrar ordspråket till; vägen till barns humör går via magen .
Dags att utfodra menageriet.
Trevlig fredag, utan hormonstormar, önskar jag er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Skickar energitankar till dig!
Det är sant, faser som ska utvecklas på dom, i olika steg. Och det är ju, som du skriver, inte lätt för dom små/stora, att lära känna sig själva, och ta sig igenom alla faser. Klart det är påfrestande.
Kramiz och trevlig helg på er!!
Japp, faser känns mer rätt... Trots blir ju som om man medvetet vill jävlas och så tänker jag inte att det är.. Känner igen det där, Storasyster i vårt familjesystem slår sig alltid in, precis som du beskriver. Så fort hon varit längre än till brevlådan... Kram
Vissa stunder känns det där med att ha barn totalt överskattat.
Skicka en kommentar