En kanin på trappan

I somras gjöt jag en betongurna.
Lyckat resultat och med en buskros planterad i har den fått pryda trappan ända sedan dess.
När det började bli kyligare, plockade jag in den och ställde den i lä invid husväggen i vinklen och hoppades att den skulle klara av kylan under vintern.
Ett typiskt går-det-så-går-det-experiment a la mångmamma.

Fram till idag har det verkat gå utmärkt, trots en vargavinter med temperaturer på under 20 minus, har den snällt stått och bidat sin tid på kommande vår och beskärning.

Fram till idag ja.
Som bekant har jag diverse fyrfota här hemma.
Sådana jag räknar in i familjen, inte rådjuren eller hararna inräknade.
Hästarna befinner sig på sin rätta plats men vår trotsiga lille kaninkille har ett eget sätt att tackla omgivningen på.

Att kliva över hagstängslet lite då och då för att inspektera omgivningarna är mer regel än undantag, svårt är det inte heller, med tanke på de enorma snömängder som fallit.
Jag har redan skottat kaninhagen vid ett par tillfällen men höjden över staketet är inte värre än att ett raskt skutt kan åtgärda det.
De senaste dagarna har jag oftast fått lille Bamse att komma skuttande i hasorna på mig när det är dags att utfodra honom och Pappa Kanin.

Idag var inget undantag.
Vad jag sedan märkte på invägen igen, var att han norpat av hela buskrosen och börjat tugga på det utlagda granriset.

Jaja, rosor går att köpa nya och egensinniga kaniner är charmiga när de studsar runt.
Och varför skulle inte våra djur vara som resten av befolkningen på gården?

Egensinnighet, ett bra karaktärsdrag!