Korta nätter och acceptans

Far-är-rar anlände till hemmet vid tretiden inatt, tog i från tårna och fick loss det vrenskande spjället så det gick att elda igen.
06.00 gick reveljen och han fick vackla upp för att fara vidare mot sydligare breddgrader, dock inom landet denna gång.
Oreglerad arbetstid är fina grejer...

Jag somnade gott, inlindad i täcket, efter ha läst ut Prins Annorlunda av Sören och Yvonne Olsson.
Deras son Ludvig föddes med Downs syndrom och av deras resa tillsammans med honom har det blivit en fin bok.
Eftersom en alldeles speciell liten kille i min närhet är född med en extra kromosom, är jag extremt nyfiken på att lära mig mer.
Fullärd blir man ju aldrig men som med allt annat Avvikande, är det min fasta övertygelse att det enda som hjälper mot fördomar och rädsla stavas Upplysning!

Jag är inte ett dyft rädd för, snarare en försvarare av och för, allt som sticker ut från normen - vad nu det är!?
Ni som hängt här ett tag vet att jag relativt ofta skriver om barn med särskilda behov, om Downs,om fosterdiagnostik och om hur viktigt jag anser att det är att vi alla jobbar med våra fördomar.
Tjatig, ja kanske?

Men om man inte belyser viktigheter tillräckligt ofta förlorar de sin status som angelägna ämnen.
Inte bara för de familjer som lever mitt i det, utan även för oss runtomkring som anser oss vara normalstörda.

Att ord är makt kan vi väl vara överens om?
Att då använda sig av ord som cp-unge, mongobarn eller liknande är i mina ögon fullständigt förfärligt!
Jag håller alla vuxna ansvariga för att alla barn omedelbart bums ska lära sig vad det egentligen innebär!
Att alla har en plats i tillvaron och att ingen ska behöva bli hånad måste ändå vara universellt?

Oavsett normalitetsgrad.