För några veckor sedan var jag på föräldramöte i Pysselkungens klass.
Bland annat pratade vi om biblioteksveckan som i år handlar om Magi i Norden.
Just denna vecka har det varit aktiviteter, sagoläsning och evenemang på vårt bibliotek i ämnet. Barnen har själva fått skriva sagor och rita teckningar om tomtar, troll och häxor.
Fantastiskt kul, tycker jag som är en sagotant av rang.
Jag brukar ljuga ihop den ena mer fantastiska berättelsen efter den andra lagom till nattning och har så alltid gjort.
Då, på mötet, lovade jag frankt att komma och vara hemlig gäst i skolan och berätta en självskriven/påhittad saga om häxor.
Givetvis skulle det vara hemligt in i det sista för barnen!
Idag har jag agerat häxa!
Sagan jag började skriva blev till fria fantasier på plats om Enhörningen Sigrid som gick vilse tack vare Lurifax förmåga att glömma att stänga dörrar, hur man känner igen en riktig häxa, skillnaden på vita och svarta häxor, hur ett häxhus ser ut och vad som behövs för en nyttig häxbrygd.
Tre fröknar, en extra mamma och 27 barn satt som tända ljus och lyssnade på mina tokerier.
När de sen fick lukta på en av de viktigaste ingredienserna i en närande häxbrygd (torkad mynta), hålla i en skyddsamulett mot muppar (otäcka små varelser, en halvmeter höga och med ovanan av att nafsa människor i benen) samt smaka på hemtrollad häxbrygd ( hemkokt saft) då var succén total.
Att jag sedan även följde med och åt i matsalen - som en vanlig människa - gjorde nog Pysselkungen glad.
Flera småtjejer ville helst följa med mig hem för att mata Sigrid (enhörningen) på Häx- och Trollkarlsgatan där mitt häxjag bor.
Visserligen känner de flesta barn igen mig men även de som inte visste vem jag var, blev mäkta förvånade när jag kunde deras namn.?
En häxa kan sånt!
(Ni vet mitt goda datumminne, det har även smittat av sig på det här med namn...)
Av någon outgrundlig anledning har jag på känn att det här knappast var sista gången jag besökte skolor med rövarhistorier om varelser från sagovärldarna!
Vilken energiinjektion det är att spela ut inför- och med barn!
(Välkommen hit också som följare; Cecilia! Fast jag hade fel i mitt förra inlägg....)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Vad underbart!!
Barn är så otroligt tacksamma och med deras härliga förmåga att visualisera fantasins värld så lär de nog spinna vidare efter din föreställning. Det blir nog egna sagor, teckningar och lekar i skolan efter det.
Kreativitet föder mer kreativitet.
Kram Milla
Helt underbart!
Jag skulle velat vara med där, jag som älskar sagor, påhittade såna. Bara glädjen att se de små som lyssnar, undrar, fantiserar, smakar och känner är värt hur mycket som helst.
Så klart du kommer att bli bygdens egen sagohäxa efter detta.
/Småländskan
Dom små måste ha haft det härligt när du var med ;)))
Om jag har förstått det rätt så har väl du skrivit någon eller några böcker??? Skulle jag kunna få reda på vilka det är?? Pleace ;)
Du kan gärna maila mig om dom på flerbarnslivet@hotmail.com
Kramiz
Sv: Ussch och fy! Fattar inte hur du har orkat! Jag förstår verkligen att du har lagt ner det. Om det händer något denna gången också så kommer jag också lägga ner det. Orkar inte gå igenom det en gång till. Men skönt att du har 6 friska barn :D. Vill också ha så många barn. Känns som att man bara går och väntar på att något dåligt ska hända hela tiden. Massa kramar till dig!!
Vad härligt det låter. Det är inte utan att man skulle velat vara med och lyssnat och luktat. Du kanske har en ny karriär framför dig....:-)
Milla, Småländskan och Cicki; Det var ...magiskt! Så himla roligt att se barnens reaktioner, hur de levde sig in i sagan, deras frågor och tvivel!
I klassen går en döv flickan som verkade bli förvånad när jag gick in i klassrummet och tecknade; Hej, jag heter Eva och är sagotant!
Där var isen bruten direkt!
Resten av sagan fick hennes tolk simultantolka, något hon gjorde med bravur!
Flerbarnslivet; Som sagt, jag hojtar till...
Amanda; Man klarar det man måste och något annat alternativ finns inte.
Det är fantastiskt vad man kan trollbinda barn (både stora och små). Att berätta sagor utan böcker är en konst, man ger och får otrolig respons från de som lyssnar. Jag tog ofta till knepet när mina egna barn var riktigt små och hala som gäddor när alla ytterkläder skulle på, 10 minus ute och dubbla vantar, raggsockor, och du vet vad. Det trilskande barnet i knäet och så t ex "Sagan om den lilla lilla gumman" Barnet sitter blixtstilla och lyssnar andäktigt, medan kläderna åker på. När sagan är färdigberättad är kläderna på plats. Och vips så står vi ute på trappan. Ja, eller något i den stilen. Där jag jobbar (på en waldorfförskola) berättar vi alltid sagor utan bok. Fint för alla barnen som fick lyssna till "dig" idag. Det hela blir ju lite som en teaterföreställning.. Det blir säkert fler gånger. Ha en fin helg!
Kan du teckna också? Ibland undrar jag vad du inte kan?.....:-)
Karin; Teaterföreställning blev det nog lite av också, det bor en lite teaterapa inne i mig!:)
Cicki; Nja, fullärd blir man aldrig och teckna kan jag bara litelite grann av men jag lär mig fortfarande! Himla nyttigt att kunna med en döv flicka och en liten kille med "en egen hemlighet" i närheten!
Åh, jag önskar att mina kids har en klasskompis mamma som du (för att klä ut mig ligger inte alls för mig, inte heller att sätta ihop längre sagor) - förstår att barnen uppskattade det mycket!
Härligt! En verklig gåva att kunna "kläcka" sagor för barn så där bara! Har du tänkt på att skriva ner dem? Nån gång när det finns tid..? Inspirationen kommer när man ser deras ivriga engagerade ansikten, ja, det är underbart.
Bina; Det är tur att vi alla är olika!:)
Solveig; Vilket år som helst ska mina sagofigurer få hamna på pränt.. :)
Det låter fantastiskt! Tänk när mina barn gick på dagis och ordet pang! t.ex var förbjudet. Häxor, nej, du hade inte fått komma in och skrämma barnen.
Härligt att följa häxor tycker jag det verkar så det är bäst att göra det.
Skicka en kommentar