Fantasi och minnen

Jag blir så glad.
Och stolt.

Träffade en pensionerad lärarinna idag som hade läst min senast publicerade krönika där jag beskrev vår sagoskog.
Vi har en liten vimsig trollkarl vid namn Lurifax, som har den osvikliga förmågan att glömma att stänga dörrar efter sig.
Dörrar som ståendes på glänt, rätt upp och ner hängandes i sitt dörrfoder, kan uppträda lite här och var i vår skog.
Givetvis är dessa dörrar magiska portar in till sagovärldarna - Drakarnas Dal, Berguvarnas Berg eller kanske in på Häx- och Trollkarlsgatan.
Alla dessa världar är befolkade av magiska figurer som givetvis behöver små-vilda-gladas hjälp med än det ena, än det andra.

Just denna lärarinna påstod sig sakna sitt forna yrke, just för att hon mindes hur roligt det hade varit att berätta sagor för sina elever.
Och det bara för att hon läst min text!

Trots att det skiljer ganska många decennier mellan oss i ålder, var vi rörande överens om vikten av att hålla berättartraditionen vid liv.
Rim, ramsor och hitte-på-sagor är livsviktiga för barns utveckling av sin fantasi.
Något som aldrig kan ersättas med färdigproducerade bilder från tv, filmer eller dataspel!

Tänk så mycket en text, en historia eller en berättelse kan trigga igång!?
Barns fantasi som i sin tur leder till egenpåkomna lekar, utveckling och på sikt framåtskridande.
Eller bara så mycket att en gammal dam börjar sakna sitt gamla yrke!

Utan fantasi avstannar all utveckling.
All!